– Fyrar som denna är viktiga byggstenar för att förstå hur Sverige har vuxit fram och hur vi levde förr. Trots att det är tidigt på en lördag, var det här besöket en chans jag bara inte fick missa, säger Qaisar Mahmood från Riksantikvarieämbetet.
Fyren i fråga är Understens ”nya” fyr, vars 100-års jubileum firas under Internationella fyrdagen. Lagom i tid för att den dimmiga lördagsmorgonen klarnat, skeppas ett 30-tal deltagare ut till den 39 meter höga betongkolossen i Ålands hav utanför Singö. Dagens besök blir det första och förmodligen sista för många av deltagarna, eftersom ön som fyren står på är militärt skyddsområde. Det svart-vita fyrtornet och dess kraftiga ljussken har för många varit ett riktmärke till havs, beskådat endast från fjärran, men en av resenärerna, Lars Nylén, före detta rikskriminalchef, nu ordförande i Roslagens Sjöfartsminnesförening, har ett starkare band till fyren.
– Jag har varit här många gånger i tjänsten, men Understen har ofta återkommit i historier under mitt liv. Min morfar var, tillsammans med fyrmästarens fru, en av endast två överlevande när hans skepp förliste utanför Öregrund 1922, säger han med medan vinden sliter och vattnet stänker under båtfärden.
Väl i land välkomnas vi av Marianne Brus, den enda civilperson som fortfarande äger hus på den nuförtiden obemannade fyrplatsen. 1977 till 1996 var hon fyrmästare på ön, den enda kvinna som varit det i Sverige, men bor nuförtiden bara tillfälligt på ön eftersom hon bara kan komma hit med skjuts från militären.
– Det är kul att det är så många som kommit hit i dag. Jag har aldrig varit med om en sån här ceremoni förut och det är fint att en såpass viktig fyrplats blir uppmärksammad, säger hon.
Själva ceremonin består av tal från Svenska Fyrsällskapet och uppskruvandet av ett minnesplakat, något som föreningen brukar göra vid tillfällen som detta. Efter avskjuten kanonsalut var det fritt fram att klättra de 206 trappstegen upp till fyrens topp för en svårslagen vy över Ålands hav.
När det blev dags att lämna den klippiga fyrplatsen var Marianne Brus på plats vid kajen för att vinka av och hjälpa Kustbevakningen med förtöjningarna. Nu blir hon ensam på Understen igen tills militären har ett ärende ut dit.
– Det gör inget, jag föredrar att bo här och åker hit så ofta jag orkar. Jag är inte folkilsken av mig, men det är skönt att vara ensam ibland, säger hon och skrattar.