Det var en vanlig vardagskväll som Kristina Östman steg av tåget i Knivsta.
– Jag såg två unga tjejer som stod och tittade ner på spåret. När jag gick förbi såg jag att det var en man som satt hopkurad där, säger Kristina Östman.
Efter att fler på perrongen blivit uppmärksammade på vad som höll på att ske så klev de ner på rälsen för att rädda mannen. Mannen kunde ingen svenska. Han var förtvivlad och verkade kraftigt påverkad av något eller mycket sjuk. Han ville inte gå ifrån rälsen så de sex personerna lyfte honom därifrån.
– Vi satte honom i väntkuren på perrongen, men så fort vi släppte honom så försökte han ta sig till spåret igen, säger Kristina Östman som då försökte ringa SOS alarm för första gången.
Men varken polis eller ambulans kom till platsen och de sex Knivstaborna ville inte lämna mannen ensam.
– Eftersom han även var i ett mycket dåligt fysiskt skick, han kunde knappt stå på benen, så bestämde vi oss för att ta in honom i värmen i kommunhuset som ligger intill stationen.
Klockan hade hunnit bli 18 på kvällen så ingen personal fanns kvar på kommunkontoret.
– Vi ringde 112 en andra gång och då kom vi till en annan person på SOS Alarm som gav ett mycket bättre bemötande och skickade en ambulans. Ambulanspersonalen var förstående mot mannen och kollade hans fysiska hälsa på ett proffsigt sätt, säger Kristina Östman.
Men eftersom mannen blev rädd och vägrade följa med, så åkte ambulanspersonalen från platsen med hänvisning till att de inte kan omhänderta en person mot hans vilja.
– Vi visste inte vad vi skulle göra. Det kändes inte bra att lämna mannen, men efter ett tag piggnade han till lite och eftersom han nämnde Märsta flera gånger så hjälpte vi honom till slut på tåget mot Märsta, säger Kristina Östman.
Hon vet inget om vad som hände mannen där, men hoppas att han klarade sig eftersom det var många passagerare på tåget och eftersom Märsta station är bemannad till skillnad från Knivsta station.
Enligt Kristina Östman svarade den första personen på SOS Alarm att polisen och ambulansen hade mycket annat som hände så att de inte kunde skicka någon till platsen.
– Något av det första hon sa var också: ”Jaha, är han rom?”. Jag tyckte det var en konstig fråga att ställa och efteråt har jag inte kunnat låta bli att tänka på om de skulle ha agerat annorlunda om personen pratat svenska, säger Kristina Östman.
Hon undrar också varför varken SOS Alarm eller ambulanspersonalen berättade för dem att man även kan ringa till kommunens socialjour.
Anders Klarström, presschef på SOS Alarm, svarar att han tycker det låter märkligt att ingen polis skickats till platsen.
– När det gäller att hänvisa till kommunernas socialjour tror jag tyvärr inte att vi har någon automatisk rutin för att hänvisa dit. Men ambulanspersonal har rätt att ta med personer i sådana här situationer om en läkare skriver ett vårdintyg.
Agerar ni på ett annat sätt om det är en rom som behöver hjälp?
– Nej, frågan om det var en rom verkar ovidkommande. Det ska inte ha med saken att göra. Eftersom jag inte hört samtalet kan jag inte bekräfta om det var så frågan ställdes. Men vi ska agera likadant, oavsett om det gäller en miljonär eller uteliggare, säger Anders Klarström.
Christer Nordström, presstalesperson på Uppsalapolisen, säger att när de får samtal om att människor befinner sig på spåret så åker de alltid ut.
Gäller de även när ni har mycket att göra?
– Ja, om SOS larmar åker vi ut. Det första vi gör är att kontakta Trafikverket så att de stoppar tågen. Sedan åker vi och kollar vilket tillstånd personen är i. Om det är en person som är så mentalt ur balans att hon är en fara för sitt liv så omhändertar vi personen. Man behöver inget läkarintyg först för att omhänderta någon om det är akut, säger Christer Nordström.
Kristina Östman hoppas att resurserna i samhället nu ska stärkas och att människor ska fortsätta att bry sig om varandra. Samtidigt hoppas hon att ingen mer ska få svaret att det är en människas eget ansvar när hen inte vill ha hjälp.
– Det var uppenbart att den här mannen behövde hjälp och det var absurt att han inte fick det. Det finns tillfällen när människor inte är kapabla att fatta rätt beslut för sin egen säkerhet. Då kan man inte hänvisa till det egna ansvaret, säger Kristina Östman.