Konservator med pippi på fåglar

Det lyser inbjudande från hans ateljé, ett magasin som ligger ett stenkast från huset i Oxsätra. Genom fönstren ser jag hur han sitter hukad över arbetet, med skyddsglasögon för slipdammet, och stora stereoluppar för att kunna mejsla ut fjädrerskruden med borren.
För några år sedan slutade Lennart Pettersson med konserverandet. Den växande byråkratin kring hanterandet av döda blåmesar blev för mycket, med handelsdokument i felra kopior för varje omkommen gråsparv, sammanfattar han.
- En liten fågelkropp räknas som högriskavfall och måste transportera till konservator och förbränningsanläggning i särskilt uppmärkt fordon. Förbränningsanläggningen måste ha handelsdokument för att göra sitt jobb, säger Lennart Pettersson och skrattar åt den förvåning hans uttalande väcker.

Vi går uppför magasinstrappan, och stannar på en övervåning som tar andan ur besökaren. Råbockshorn sitter i dubbla rader som tapetbårder, och fotograf Ahlgren konstaterar att här ligger till och med Jan Guillou i lä. Anddrakar ligger travade på varandra (de visar sig vara vättar), och i glasskåp finns däggdjur och fåglar, fångade för evigt i sina poser.
Då har vi ännu inte kommit in i Lennart Petterssons utställningsrum. Härinne finns hans 30 år som konservator bevarade, i form av alla fåglar och djur som möter besökaren.
- Jag brukar gå upp hit om jag känner mig deppad, säger han.

Lennart Pettersson blev konservator just för att han ville bevara djuren för framtiden. Han började som elev vid Riksmuseet 1965.
- Redan då fick jag i mig hur viktigt det var med dokumentation för framtiden. I dag har vi kunskaper om DNA, men ingen vet var vi står om 100 år. Kanske kan fåglar jag stoppat upp hjälpa till att spåra gifter vi inte hört talas om än, säger han och frigör varsamt en liten talltiteliknande fågel från glasskyddet.
Den visar sig vara i trä, täljd och snidad av honom själv.
Allt började för flera år sedan, när han som jägare irriterade sig på de lockfåglar jägare använder.
- De var ju felaktigt målade, i praktdräkt oavsett jaktsäsong. Så jag började med att skära egna vättar.

Från att återuppliva Guds skapade verk har han nu gått över till att själv bli Skaparen.
Han snidar utrotade fåglar med ledning av teckningar, bilder och enstaka fågelskinn. Fågeln han håller i är en törnskatesläkting från Västafrika, skuren i tupeloträ, och med en bronsfärgad praktbagge vid fötterna. Den hade lika gärna kunnat vara uppstoppad.
- I USA är detta att skära fåglar och djur i trä ett stort hantverk; man har en tradition att skära i trä. Men jag har inte haft tid över, säger Lennart Eriksson och berättar om den stora respekt han först kände för hantverket.
Han möter en helt annan förståelse för sitt träarbete än för konservatorsjobben.

- Eftersom nästan alla täljt en barkbåt vet man hur knepigt det är att tälja i trä. Men konserverandet - nej, folk förstås inte hur mycket jobb som ligger bakom. Ett tävlingsmontage som det där - han gör en gest mot en rostig bildel med smutsig snö, krönt av två järpar - kan ta hundratals timmar.
Trots att han i dag övergått till trä, och bara åtar sig enstaka uppdrag har han konservatorshjärtat kvar.
- Det är ett fantastiskt yrke som tyvärr är i utdöende. För tio år sedan var vi runt 300 i landet, i dag 50 heltidsverksamma varav sex i länet.
Så lyfter han upp en annan "egen" fågel, en utdöd vaktel från Nya Zeeland ("den försvann därifrån när råttorna kom dit med européerna"), lyfter den mot ljuset och säger:
- Jag vill att folk ska förstå att de här arterna är på väg att försvinna!

De träslag han föredrar att arbeta med har namn som jeletpång och tupelo, och måste hämtas utomlands ifrån.
- Jag använder också annat slöjdvirke från Malaysia som jag fyller mina resväskor med. Tullen tror jag är en knäppskalle när de ser att väskorna är fyllda med brädbitar.