– Alla som har barn i tonåren kommer att känna sig extra berörda, säger författaren Viveca Sten.
I stundens hetta är den femte boken i serien om Sandhamnsmorden. Den här gången är det ungdomar som står i fokus när det vilda midsommarfirandet på skärgårdsön plötsligt går över styr.
Att skriva boken kändes lite extra i hjärtat på Viveca Sten, som själv har tonårsbarn.
– Man kan säga att det är en bok om svek, raseri och om förtvivlade handlingar, säger Viveca Sten.
– Och jag tror att alla som har barn i tonåren kommer att känna sig särskilt berörda. Jag grät när jag skrev vissa passager – det kanske låter jättefånigt att säga om sin egen text, men den gick rakt in i hjärtat på mig.
Samtidigt som bok nummer fem når butikerna spelar TV 4 in nya avsnitt av Morden i Sandhamn, som bygger på bok nummer två och tre. Huvudrollsinnehavarna från den första omgången är kvar, där Alexandra Rapaport, Jonas Malmsjö spelar tvåbarnsföräldrarna Nora och Henrik Linde, och Jakob Cedergren spelar polisen Thomas Andreasson.
Nora är av praktiska skäl jurist, precis som sin skapare Viveca Sten, men något alter ego är det inte tal om.
– Att skriva skönlitterärt är så personligt ändå, det kommer under huden på ett annat sätt än fackböcker och jag behövde ha ett säkerhetsavstånd till Nora, säger Viveca som under sin tid som chefsjurist har skrivit fackböcker i affärsjuridik.
Att Sandhamnsserien inte bara handlar om mordgåtor utan även skildrar relationer och karaktärsutveckling är ett medvetet val. Viveca Sten beskriver sin genre som ”cozy crime” i stil med Agatha Christie, hon gillar inte blodiga våldsskildringar och försöker skriva böcker som hon själv tycker om.
– Att folk grälar om vem som ska lämna på dagis, sådant intresserar inte mig. Men är du runt 40 år, har halvstora barn och försöker få ihop tillvaron, då blir ens grundläggande värderingar rätt viktiga. Om man inte delar dem längre, eller om man växer isär, vad händer då?
– Människor, skeenden, relationer och känslomässiga upplevelser, sådant intresserar mig, helt enkelt.
Om någon lyckas lista ut vem mördaren är innan upplösningen då är han eller hon mer synsk än författaren själv. Den vanligtvis så välstrukturerade Viveca Sten upplevde nämligen hur berättelsen fick ett eget liv under skrivandet, och plötsligt hade hon inte en aning om vem mördaren var.
– Det var inte förrän de sista dagarna som allt föll på plats. Plötsligt visste jag – aha, så var det! Det har aldrig hänt förut, så det var rätt spännande att skriva den här boken.