För det är väl ett drev när ministern gömmer sig på sin resa till Kiruna och vägrar tala med pressen (undantaget tio minuter på telefon) – när allt hon eventuellt ändå säger tolkas efter den färdiga mall som byggts upp, att Bah Kuhnke är en okunnig och närmast infantil uppenbarelse i svensk politik.
Ett exempel: Att Alice Bah Kuhnke bjuder kulturutskottet på ostbricka och anordnar frågesporter om barnböcker, samt ber ledamöterna bestämma om vilken superkraft de skulle vilja ha, beror enligt belackarna på att hon innerst inne fortfarande är programledare för Disneydags, de många uppdrag hon haft under 20 år sedan dess till trots. Hade Morgan Johansson (S) gjort samma sak hade kanske reaktionen blivit ”kul kille, justitieministern”. Hade han till och med hyllats för tilltaget?
Här närmar vi oss en del av problemet, det som gör att Bodström, Billström och Borg kan göra fel medan Borelius, Sahlin och Kinberg Batra måste vara oförvitliga och inte ens kan dra ett lantisskämt. Det kan vara så illa att kön fortfarande är en viktig faktor när det börjar blåsa på toppen.
De sakliga skälen då. Ja, Alice Bah Kuhnke är extremt färsk som partipolitiker och gick direkt till en ministerpost. Det är ovanligt men långt ifrån unikt (se Bodström). Som nykomling måste man få tid att växa in i rollen med en trygg omgivning av politiska rådgivare så väl som medierådgivare. Det har hon inte fått. Några försiktiga allmänna uttalanden om kulturpolitik sågades, och när hon försökte ta initiativet med en programförklaring (DN 5/11) om kultur och ekologisk hållbarhet, då var drevet i gång.
Alice Bah Kuhnke är omgiven av färskingar i Rosenbad, hela hennes parti är nytt vid makten. Det andra regeringspartiet har inte varit där på länge och har avlövats på kompetens under turbulenta år. Ändå måste någon kunna ge stöd i ett läge som detta. Att några västsvenska MP-politiker är de enda som slutit upp bakom ministern ser riktigt illa ut. Eller hur, Gustav Fridolin och Åsa Romson?