Vad får vi minnas, vad vill vi minnas och hur vill vi minnas historiens vidrigheter?
Frågorna har aktualiserats genom konstnären Erik Krikortz verk ”Souvenir”, vars första del påminner oss om DDR och Berlinmuren. De som råkade befinna sig på fel sida av staden den där morgonen 1961 när DDR-ledaren Walter Ulbrichts utkommenderade arbetare började bygga muren fick sedan finna sig i trakasserier, propaganda och våld under flera årtionden
I den tyska huvudstaden letar turister efter markeringar i asfalten som visar var muren gick, man fotograferar varandra framför de rester av muren som blivit viktiga souvenirer i stadsrummet. I det som kallas Topografie des Terrors har man byggt upp ett stycke av det djävulskt övervakade ingenmansland som hörde till muren med strålkastare, taggtråd, övervakningstorn.
I gatustånden säljs vykort med inplastade bitar av vad som sägs vara fragment från muren. I boklådorna finns det gott om böcker som beskriver tiden då Tyskland var ett delat land.
Det är viktigt att minnas, det är de flesta överens om, viktigt att de som var med orkar och kan berätta så att inte samma vidrigheter upprepas.
Våra tidningars ledarsidor liksom de flesta politiker påminner ofta och med tydligt avståndstagande från den här tiden och vad människor utsattes för. Vi får inte glömma.
Men när en konstnär väljer att använda sitt språk, bilden, i samma syfte blir det plötsligt precis tvärtom. Med all respekt för Imke Wallenius berättelse (UNT 13/10) om hur hennes barndom präglades av DDR-tidens tvång och förljugenhet så måste jag ändå undra hur reaktionerna hänger ihop. Vi får inte glömma, men vi vill inte heller bli påminda om verkligheten. Särskilt inte när någon går rakt på sak och visar hur den kunde se ut.
I ljuset av egna upplevelser från murens tid och den senaste tidens reaktioner på en kopia av de kommunistiska lögnerna inser jag att Krikortz verk är en viktig ”souvenir”. Krikortz har han utmanat och avslöjat vår sentida dubbelmoral när han utan förskönande omskrivningar ställt oss öga mot öga med den verklighet som miljontals människor tvingats erfara.
Törs vi inte se och inse detta, borde i konsekvensens namn all information i alla medier om de hemska åren i fortsättningen vara tabubelagd. Inga fler berättelser om propagandan och lögnerna, inga obehagliga påminnelser om parader och högtidstal från maktens tribuner i det östtyska ”fängelset”. Inga berättelser om hur människor som inte stod ut med fara för sina liv försökte ta sig över muren.
Vi får tydligen inte minnas. Eller är det kanske så att vi inte vill?