Efter en överenskommelse mellan Senterpartiet och regeringspartierna – konservative Høyre och högerpopulistiska Fremskrittspartiet – införs 1 juli ett kommunalt tiggeriförbud i Norge. Sannolikt kommer endast ett fåtal kommuner att hinna behandla frågan inom utsatt tid, men samtidigt förbereds ett nationellt förbud som ska kunna träda i kraft till nästa sommar.
Att Norge nu väljer att olagliggöra tiggeri visar tydligt hur en förenklad och till stora delar förvanskad verklighetsbeskrivning har fått fäste på högsta politiska ort. Förbudet hjälper föga mot grundproblematiken och är ett populistiskt och politiskt oambitiöst gensvar på en obehaglig trend i opinionen.
Den fria rörligheten inom EU och EES (där Norge ingår) är en central del av samarbetet mellan de europeiska staterna. Men med fri rörlighet har även graden av utsatthet hos företrädelsevis rumänska romer blivit uppenbar. Många människor från denna svårt diskriminerade minoritet har valt att lämna sitt hemland för att söka försörjning genom att tigga i gathörnen i andra europeiska länder.
I Sverige har tillströmningen av romska tiggare debatterats intensivt. Reaktionerna har varit olikartade. Sympatiyttringar och en vilja att hjälpa till har blandats med skuldkänslor och obehag. Myter kring att de enskilda tiggarna tillhör organiserade ligor och egentligen lever i välstånd har uppstått och spritts.
Oavsett vilket har många över tid börjat luta åt att ett förbud är den enklaste vägen ut. I en undersökning som utfördes av Novus, på uppdrag av TT, i mars var 56 procent av de svarande för ett förbjuda tiggandet. Man vill inte se, vill inte veta, bara bli av med ”störningsmomentet” i gatubilden.
Lyckligtvis har inget av de etablerade svenska partierna – förutom Sverigedemokraterna – fallit för frestelsen att försöka blidka denna opinion. I Norge däremot har stora delar av de politiska företrädarna tyvärr inte varit lika rakryggade. Det är ett ideologiskt fattigdomstecken.
Att förbjuda tiggeri är jämförbart med att förbjuda fattigdom – det löser inte några som helst problem. De utsatta personerna kommer att finnas kvar därute, även om de motas bort från det egna gatuhörnet.
Långsiktigt måste naturligtvis målet vara att ingen europé ska behöva tigga för att klara sitt uppehälle, men vägen dit går definitivt inte via att sopa problemen under mattan och låtsas som att de inte existerar.
Det som bör skrivas in på den politiska agendan är snarare att öka pressen på Rumänien, för att landet ska ta sitt ansvar, se allvaret i frågan och använda de EU-medel som står till förfogande för att öka den romska integrationen i samhället.