Efter bara drygt ett halvår spricker den rödgröna majoriteten i Uppsala läns landsting. Det visar sig nu att majoriteten bara funnits på pappret, att Vänsterpartiet egentligen aldrig varit berett att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Det är anmärkningsvärt att de tre partierna inte kunnat reda ut detta före valet i höstas, eller åtminstone direkt efteråt. Nu förespeglades väljarna att alliansen skulle kunna ersättas av en ny stabil majoritet, vilket egentligen aldrig varit en realistisk möjlighet.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet lade ut dimridåer när man i måndags tillkännagav att Vänsterpartiet hoppat av: ”När vi började vårt budgetarbete stod det tidigt klart att landstingets ekonomiska läge var sämre än vi tidigare känt till”. En variant av finansminister Magdalena Anderssons (S) tomma lador från i höstas alltså, där den förra majoriteten bär skulden för att det gått snett och dessutom lyckats dölja detta för omvärlden, oppositionen inkluderad. Förutom att man svärtar ned motståndaren tar man bort lite press från sig själv, ”vi visste inte att det var så illa, nu krävs det verkligen en bragd om vi ska kunna göra vad vi tänkt”.
Det är inte trovärdigt. Börje Wennberg (S) och Johan Edstav (MP) har suttit med i landstingsstyrelsen i en följd av år och följt rapporteringen om ekonomin. Förra året var den en källa till glädje då ett befarat underskott på över 100 miljoner kronor till slut blev 34 miljoner och där landstinget fick in 1,6 miljarder till kassan på försäljningen av Ulleråker. Det är svårt att se det stup som nu uppenbarat sig, och Wennberg och Edstav utvecklar inte heller resonemanget om ekonomin.
Det är uppenbart att det är Vänsterpartiet det handlar om. V i Uppsalalandstinget har velat föra en politik som man inte sett på många år i kommuner och landsting, en politik som dog ut efter 1990-talskrisen och som i korthet innebär generösa utbetalningar till invånarna finansierade med rejäla skattehöjningar. Detta satte Göran Persson (S) stopp för på riksplanet, och han införde bestraffningar i bidragssystemet för kommuner som höjde skatten, allt för att rädda tillväxten och jobben.
S och MP väljer nu i ett tillfälligt (?) minoritetsstyre att lägga resurserna på sjukvården. Och vården skulle garanterat må bra av extra miljoner, om de används förnuftigt, men denna känsliga och ryckiga verksamhet behöver också stabila spelregler över tid som bestäms av en stabil politisk majoritet, och detta har inte de rödgröna lyckats åstadkomma. Om man inte snabbt lyckas få till en ny majoritet kommer varje budget och varje annat stort beslut att omges med frågetecken och förbehåll under resten av mandatperioden.
Allt detta hade kunnat förutses i god tid före valet. Men då hade kanske också valresultatet blivit ett annat.