Begreppet konst förknippas i demokratiska länder med fritt skapande, och med en ambition att ställa frågor om samhället och om våra idéer och åsikter.
I totalitära stater är konst med sådana syften förbjuden. Enskilda konstnärer kan finna vägar och strategier att gå runt förbuden. Det lyckas ibland, men regimernas inställning är otvetydig.
Konstens syfte är det motsatta, nämligen att förhindra frågor och att legitimera och förhärliga regimen själv. Uttrycket ”totalitär kitsch” har sin bakgrund i detta – det handlar om massproducerade verk utan djup och komplikationer, som aldrig hade skapats om de inte hade tvingats fram av den regim som beställt hyllningen.
Därför ser all konst av detta slag likadan ut, oavsett i vilken diktatur den producerats. Unga entusiastiska människor blickar trosvisst mot framtiden, lyfter partisymboler mot skyn, skakar hand med idealiserade representanter för den ena eller andra kategorin av människor som regimen vill identifiera sig med. Den som sett sovjetisk propagandakonst och den motsvarighet som producerades i exempelvis Nazi-Tyskland ser i princip inga skillnader.
Verk av detta slag producerades under tvång och strikt kontroll av politiska kommissarier. Samtidigt bedrevs en statligt regisserad propaganda mot all annan tänkbar syn på vad konst kan vara. De beryktade tyska utställningarna av ”entartete Kunst” hade också sina sovjetiska motsvarigheter.
Just nu är det bara i länder som Nordkorea och Turkmenistan som propagandakonst av detta slag produceras i stor skala. För några decennier sedan var det annorlunda. Dessa symboler för en totalitär regim försvinner också omedelbart när diktaturen faller. En del propagandabilder hamnar sedan på museum – som ”kvarlevor” från en historisk period då fri och ifrågasättande konst var förbjuden.
I DDR var konstens syfte att förhindra kritiska frågor.