Knivmorden på Kronans skola inträffar kort efter att en rad brandattentat har riktats mot flyktingboenden i södra och västra Sverige – och efter att dessa attentat har hyllats på hatsajter av det slag som Anton Lundin Pettersson besökte.
Att det är frågan om ett planerat hatbrott har blivit allt tydligare ju fler uppgifter som kommit fram. Lundin Pettersson har valt ut sina offer efter hudfärg eller etnicitet och har av allt att döma sett sig själv som en ”krigare” av samma slag som Anders Behring Breivik i Norge. Om han inte hade hejdats så hade offren sannolikt snabbt blivit ännu fler.
Ansvaret för våldshandlingar är alltid individuellt. Men det är också sant att hatbrott alltid hör hemma i ett sammanhang av aggressioner, misstänkliggöranden och osanningar – som förstärks i de slutna bubblor på sociala medier där de ansvariga lever.
Men det finns också ett större sammanhang. När utfall mot invandrare, flyktingar eller minoriteter behandlas som debattinlägg vilka som helst, så legitimeras och normaliseras de. Hatpropaganda blir bara ännu ett exempel på åsikter som är möjliga och tänkbara. Och om det är möjligt och tänkbart att hetsa mot flyktingar, muslimer, judar eller någon annan grupp – varför inte också övergå till handling?
Faran illustreras tydligt av en omständighet som blev bekant i går. Sverigedemokraternas lokalavdelning i Lund lägger ut kartor och listor över tilltänkta flyktingboenden på Facebook. Att det uppfattas som en uppmaning till våldsdåd säger sig självt. SD fungerar därmed i praktiken som en brygga mellan de extrema rasistmiljöerna och den vanliga politiska offentligheten.
Därför vilar det ett oerhört stort ansvar på politiker, journalister och alla andra som uttalar sig offentligt att inte släta över eller ge intryck av att instämma i delar av de hatfyllda utfallen. Det som står på spel är det öppna och civiliserade samhällets grundläggande normsystem.
Attentaten var naturligtvis riktade både mot offren, på grund av deras bakgrund, och mot det öppna samhället i sig. Men öppenheten kan inte uppges. Om man kräver att polisen ska kontrollera allt och alla så kräver man något som är omöjligt att förverkliga – om man inte önskar sig en polisstat av samma slag som i Nordkorea.
Polisen gjorde allt som rimligen kunde begäras. Lundin Pettersson fanns inte i några polisregister och levde ett på ytan stillsamt liv. Och det var av allt att döma nödvändigt för polisen att skjuta, för att undvika ännu fler dödsoffer.
Men om allt och alla inte kan kontrolleras, vad kan då göras för att minska risken för ytterligare våldsamma hatbrott? Till sist handlar svaret om oss själva, om vår förmåga att förstå hur hatpropagandan är konstruerad och vart den kan leda och om vår förmåga att känna ansvar för varandra.