Konstnären Erik Krikortz, som står bakom DDR-konstverket i Carolinabacken, säger till Uppsalatidningen (8/10) att hans verk kritiserats av ”den yttersta högern” som också sägs vilja ”censurera verket”. Ironiskt med tanke på den tematik som finns i bilden, säger konstnären och tillägger att ”det blir en cirkelrörelse”.
Det som hänt är att Upsala Nya Tidnings ledarsida vid två tillfällen (24/9 och 28/9) kommenterat konstverket. Håkan Holmberg, politisk chefredaktör, riktade frågor till Uppsala kommun. Dels om man reflekterat över vilka associationer verket kan ge till den som själv upplevt förtrycket i DDR. Och dels från vilka andra diktaturer det skulle kunna vara aktuellt att kopiera propagandakitsch för att utsmycka sin paradgata.
Originalet målades i Berlin 1950-1952 på Leipziger Strasse av Max Lingner, som arbetade under tvång och själv avskydde målningen, och har kallats ett av de stora mästerverken i östtysk propagandakonst. Denna plats blev sedan ett centrum och en symbol för arbetarrevolten i Östberlin 1953 mot den kommunistiska diktaturen, en historisk ironi.
Däremot finns ingenting ironiskt i att just UNT:s ledarsida nu kritiserar uppsättningen av verket i Uppsala. UNT grundades 1890 som en motvikt till det konservativa samhällsklimatet för att driva frågor som allmän rösträtt och sociala reformer. UNT har aldrig haft något med ”den yttersta högern” att göra och har heller aldrig talat för censur av offentlig konst.
Ur UNT:s ledare 28/9: ”Begreppet konst förknippas i demokratiska länder med fritt skapande, och med en ambition att ställa frågor om samhället och om våra idéer och åsikter. I totalitära stater är konst med sådana syften förbjuden.”
Propagandakonsten var sig däremot påfallande lik i vilken diktatur den än produceras, något som fortfarande görs i stor skala endast i länder som Nordkorea och Turkmenistan. Det är inte konstigt om reproduktionen av sådan konst i Uppsala väcker frågor. Däremot är det konstigt om all kritik mot detta förknippas med den yttersta högern.