Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) upplever åtta av tio svenskar oro över brottslighet, samtidigt som allt fler känner sig tryggare i sitt närområde. 85 procent uppger att de känner sig trygga när de går ut ensamma sent en kväll i sitt bostadsområde. När undersökningarna började 2006 var siffran 79 procent.
En förklaring skulle kunna vara ökad segregation. Om den enskilde tar del av medierapportering som ger intryck av ”ökat våld” och ”kriminella uppgörelser” i andra bostadsområden kan man förstås känna sig trygg hemma i sitt område och samtidigt känna oro över utvecklingen. Det är bara det att eventuella känslor och upplevelser av ökat våld inte stämmer med verkligheten.
Under de senaste tolv åren (2003-2014) har mellan 68 och 111 personer om året fallit offer för dödligt våld i Sverige. Det är svårt att dra slutsatser från enskilda år, men finns det någon trend så är den nedåtgående. De första sex åren (2003-2008) dödades 550 personer, i genomsnitt 92 per år, de senaste sex åren (2009-2014) 507 personer, 84 per år.
Det ökande antalet medier, och den ökande konkurrensen dem emellan, bidrar till att spä på en oro. Dramatiseringen ökar med rapportering i realtid och en flora av spekulationer. Periodvis upplevs förorter i storstäderna som laglösa och belägrade. Och när småorter råkar ut för tragiska händelser, som nu Kinnekulle i Västergötland, blir de också belägrade. Av medier.
Detta är en utveckling som kan mötas med information och tillrättalägganden. Då är det värre när lagstiftare och valda politiska företrädare väljer att göra politiska poänger av oron. Den som ropar efter hårdare tag mot kriminalitet kan få väljare med sig genom att framstå som den som tar deras oro på allvar. I Sveriges riksdag finns det ett parti, Sverigedemokraterna, som ägnar sig helhjärtat åt detta genom att från talarstolen måla upp en skräckbild av brottsligheten som invandringen påstås föra med sig och vänder sig till övriga partier. Vad tänker ni göra?
Sverigedemokrater, som sagt, och så Uppsalas centerpartistiske kommunalråd Stefan Hanna. På sin blogg räknar han upp ”några händelser de senaste 30 timmarna” och frågar sina läsare: ”Känns det bra?” Han börjar med det fruktansvärda som hänt Lisa Holm i Kinnekulle. Exakt vad vet ännu inte. En lång utredning väntar, enligt polisen. Stefan Hanna har helt rätt i att det inte känns bra när en 17-åring mister livet, men vad är det han vill säga?
Han fortsätter med en bilsprängning i Göteborg, en dödsmisshandel i Tranås och kommer till sist till en bilbrand på Brantings torg i Uppsala. Budskapet är fortfarande mycket oklart. För det kan väl inte ha något med Hannas debattartikel i DI i fredags att göra, den där han tillsammans med några gamla näringslivstoppar förordar att Decemberöverenskommelsen bryts och att man bjuder in Sverigedemokraterna till samtal?