Det är allvarligt, men betydligt mindre allvarligt än ett liknande scenario i Sverige. Det finns helt enkelt inte så mycket pengar i de grekiska företagen. Med en låg export (mindre än 20 procent av BNP mot nästan 50 procent i Sverige) och en stor svart ekonomi är grekerna inte alls lika beroende av ett välfungerande och framgångsrikt näringsliv. Tyvärr, måste man säga.
Det är i den offentliga grekiska ekonomin pengarna finns. Dock inte i tillräcklig utsträckning sedan krisen 2008-2009, då det snart stod klart att skatteintäkterna inte alls motsvarar de statliga kostnaderna. Sedan dess har mycket gjorts för att minska kostnaderna men mycket lite för att öka intäkterna, och tragedin har tillåtits fortsätta och öka i intensitet för vanliga greker.
Inte en månad utan ett ”slutdatum” med överhängande risk för ett grekiskt utträde ur euron. Den här gången är det 20 augusti då tre miljarder euro ska betalas in till ECB. Som vanligt pågår nu förhandlingar mellan eurozonen och den grekiska regeringen och som vanligt kommer i elfte timmen någon sorts uppgörelse följt av ett nytt slutdatum för den eviga grekiska krisen.
Det nya under sommaren är att premiärminister Alexis Tsipras börjar åtnjuta ett slags respekt för sitt sätt att kämpa för sitt land. Hans metoder är okonventionella. Han gick ju till val i januari på en politik han sedan följt till vägs ände, inklusive folkomröstningen 5 juli. Sedan tvärvände han plötsligt, mot sitt eget parti och mot omröstningsresultatet, och gick långivarna till mötes. Hans mission tycks nu vara att göra vad som helst för att hålla kvar landet i euron.
En belöning för detta kan vara att IMF-chefen Christine Lagarde nu anser att en avskrivning av en del av de grekiska skulderna är oundviklig. IMF har tidigare varit den hårdaste motståndaren mot att ge Grekland lättnader, och alltid hävdat att programmen ska fullföljas om nya lån ska beviljas. Någon motsvarande bestraffning av de grekiska väljarna har ännu inte drabbat Tsipras, kanske för att ett hopp om verkliga förbättringar nu kan skönjas.
Det stora hotet mot en lösning på det grekiska dilemmat är i stället de andra euroländernas parlament. Naturligtvis i det största långivarlandet Tyskland, men också i en rad andra länder som tvingats till hårda åtstramningspaket för att få sin budget i balans. Varför ska grekerna slippa betala, slippa allt vi gått igenom? Låt dem lämna euron!
Men människorna i Grekland har lidit nog. En rejäl skuldavskrivning kommer inte heller den att innebära någon fest i Aten. Eller att kraven på strukturreformer sätts åt sidan. Men priset för att hålla samman Europa är högt, och det kommer att öka om man väntar. Detta bör varje parlamentsledamot i varje land nu beakta.