Det finns förmodligen en del röster att vinna bland borgerliga (i synnerhet moderata) väljare som har svårt att förlika sig med tanken att allianspartierna låter en socialdemokratiskt ledd regering sitta kvar. Men också Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson inser rimligen att de grundläggande politiska förutsättningarna är desamma nu som före årsskiftet.
Därför finns inga realistiska alternativ till den överenskommelse som ingicks den 27 december. I själva verket var, så vitt man kan förstå, också flera KD-politiker mycket aktiva för att få överenskommelsen till stånd.
Om Stefan Löfven i stället hade utlyst nyval så hade valet alltså hållits förra helgen. Och det mesta talar för att resultatet hade blivit snarlikt det resultat vi fick i september, alltså ett läge utan vare sig en rödgrön eller en borgerlig majoritet men med möjligheter för Sverigedemokraterna att bedriva utpressning mot övriga partier.
Det finns, för att citera en replik i en aktuell revy, personer som tycker att apartheid är mindre stötande än löntagarfonder – eller som, med andra ord, kan tänka sig samverkan med SD enbart för att hålla Socialdemokraterna bort från makten. Men personer med sådana åsikter finns veterligen inte i ledningen för något borgerligt parti. Hade vi inte fått en överenskommelse i december så hade vi antagligen fått en i april eller maj i stället, om resultatet av ett nyval hade liknat det vi fick 2014.
En möjlighet till skulle givetvis ha funnits, precis som den fanns redan i höstas, nämligen att Moderaterna hade lämnat alliansen bakom sig och bildat en majoritetskoalition med Socialdemokraterna. Detta är inte riktigt lika otänkbart som det låter – i Finland är koalitioner av detta slag fullt möjliga och i Tyskland regerar konservativa CDU ihop med socialdemokratiska SPD. Men i den svenska politiska traditionen finns ingenting som talar för att ett sådant rödblått samarbete hade varit möjligt nu – hur det ser ut ett antal år framåt i tiden är en annan sak.
Decemberöverenskommelsen kan sägas cementera blockpolitiken för både denna mandatperiod och nästa – men den har samtidigt kommit till för att blockpolitik av det slag vi hittills har sett i Sverige inte längre gick att bedriva. De två traditionella blocken är hänvisade till att försöka nå samförstånd i frågor där man annars kanske hade föredragit konflikt. Minoritetsregeringen Löfven har en påfallande svag ställning, men lika sant är att möjligheten att bilda en starkare borgerlig regering i stället inte finns.
Balansgången är svår och frustrationen bland politiker på båda sidor är mycket begriplig. Men voteringsmatematiken i riksdagen går inte att ändra. Det bästa de borgerliga partierna kan göra är att samla tankar och idéer för att komma igen i nästa ordinarie val, inte att skapa en regeringskris vars följder de inte kan kontrollera.
Det första stora testet för Decemberöverenskommelsen blir regeringens vårproposition den 15 april. Överenskommelsen innebär att det mindre av de två blocken lägger ned sina röster i den avgörande voteringen. Det betyder alltså att regeringens budget går igenom, i stället för att röstas ned på det sätt som skedde när Sverigedemokraterna bröt praxis och röstade på alliansbudgeten i höstas.
När detta skrivs är det ovisst huruvida de fyra alliansparterna väljer att lägga fram egna motförslag till regeringens proposition eller samlas kring ett gemensamt. De som vill markera så starkt som möjligt mot regeringen föredrar antagligen det senare alternativet. Men om partierna vill återuppbygga sin identitet och därmed förbättra sina chanser inför nästa val bör de välja att lägga fram egna motförslag.
De borgerliga politiker som spelar på missnöje med Decemberöverenskommelsen bör tänka på en sak till. I ett annat politiskt läge skulle det kunna vara de själva som tvingas spela Stefan Löfvens roll.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör