Det var nog det enda de kunde göra. Posten som ordförande i EU-kommissionen är central för unionens framtid och flera aktörer har bundit sig så hårt att en lösning i samförstånd är mycket svår att åstadkomma. Möjligen kan ändå ett förslag väntas i slutet i juni. Möjligen tar det ännu längre tid.
De fyra som möttes hör till olika politiska familjer – Reinfeldts och Merkels partier ingår i den konservativa och kristdemokratiska gruppen EPP i Europaparlamentet, Camerons konservativa har bildat en egen mer EU-kritisk grupp och Nederländernas premiärminister Mark Rutte tillhör det liberala partiet VVD.
Merkel och Rutte är för euron medan Sverige och Storbritannien står utanför. Cameron har krävt att EU-fördragen förhandlas om och har lovat folkomröstning om resultatet. De tre övriga vill ha Storbritannien kvar i EU, men vill inte att Cameron ska få diktera villkoren för hur unionen ska fungera.
Cameron har mer eller mindre kapitulerat för den retorik om ”välfärdsturism” som i strid mot alla fakta marknadsförs av isolationisterna i UKIP, medan Reinfeldt till sin heder vägrar att uttala sig i sådana termer. Det är naturligtvis inte lätt att under sådana förutsättningar enas om en hållning som syftar till att utveckla öppenheten inom EU för att förbättra sysselsättning och tillväxt. Cameron kräver dessutom att den starkt federalistiske kristdemokraten Jean-Claude Juncker inte på några villkor kommer i fråga som EU-kommissionens ordförande.
Merkel håller fast vid Juncker, som har stöd av EPP-gruppen vilken också är Europaparlamentets största. Från olika håll heter det också att det vore ett svek mot väljarna och demokratin att inte låta Juncker bli kommissionens ordförande.
Men här haltar resonemanget betänkligt. EU-kommissionen är inte ett politiskt organ i ordets normala mening. Dess ordförande är inte en europeisk president eller premiärminister och ska föreslås av de 28 medlemsländernas stats- och regeringschefer med beaktande av en rad faktorer. En av dessa, men bara en, ska vara resultatet av valet till Europaparlamentet.
Ändå har parlamentets olika partigrupper nominerat egna kandidater. Dessa må vara förträffliga var och en på sitt sätt och är kanske också väl kända i sina hemländer. Men ingen kan rimligen påstå att någon av dem har vunnit ett europeiskt val. Den som vill kan önska sig en ordning där kommissionen förvandlas till en europeisk regering vars sammansättning avgörs av majoriteten i Europaparlamentet, men vi är verkligen inte där nu. Att insistera på Juncker som kommissionsordförande med hänvisning till att han nominerats av den största partigruppen är inte rimligt. Fler kandidater måste vara tänkbara och fler faktorer än partibakgrund måste få spela in.