Har man som jag läst de flesta av Margareta Lindholms böcker så vet man att ämnesvalen skiftar. Den ena boken är aldrig den andra lik. Däri ligger en del av Lindholms styrka. Men med den förra mycket gripande boken ”Tan” i färskt minne blir jag trots allt först lite tveksam till ämnesvalet till den nu aktuella ”Emilys porträtt”.
Romanen handlar nämligen om systrarna Brontë, författarinnorna till böcker som ”Svindlande höjder” och ”Jane Eyre”, eller snarare om tjänsteflickan Erin genom vars ögon läsaren får följa de författande kvinnorna. Och då främst Emily. Från att ha sett framför mig heden, vidderna och de strama 1800-talsklänningarna och det kalla småpratet så får jag istället en berättelse långt utanför detta.
Nej, Lindholm är aldrig ytlig. Aldrig någonsin. För är det något som förenar hennes böcker så är det just det fundamentalt existentiella. Och inte minst ensamheten, människans utsatthet men också skyldighet att förvalta sitt liv på bästa sätt. Ett livsbegär större än något annat.
Allt dessutom inramat av Lindholms enastående förmåga att måla upp stämningar och miljöer som likt en film spelas upp i ens inre. Och som dröjer kvar där inom en som ett slags toner.
Den som kan sin Brontë vet att såväl Emily som brodern (samt två systrar som inte finns med i berättelsen) dör mycket unga. Men mitt i all död genomsyras berättelsen av just denna oerhörda drivkraft och vilja till liv. Ett liv som inte bara stillar magens begär utan också själens önskan om mening, om något större. I Erins fall tar det sig främst i uttyck i hennes måleri, att fånga det förgängliga. På samma sätt kan man säga att Lindholm fångar det subtila.
Men här finns såklart också vardagssysslorna, slitet för överlevnaden. Och Emilys borgerliga likgiltighet eller kanske snarare oförståelse inför den ojämlika vänskapen och det faktum att de båda är människor. Oavsett klasstillhörighet.
Tvärs igenom berättelsen löper även en stark tråd om skapandet, om ordens magi. En magi som Margareta Lindholm nu med sin nionde bok med all tydlighet visat sig behärska.
Det flaggas en del redan nu för eventuella Augustprisvinnare. Att Margareta Lindholm, mig veterligen, inte nämns i dessa sammanhang är obegripligt då hon med all tydlighet framstår som en av våra absolut främsta nutida författare. Med sin bredd och stilistiska skärpa är Margareta Lindholm (tillsammans med Kristina Sandberg som jag tror mycket välförtjänt kommer att få priset) en mycket värdig Augustkandiat.