I backspegeln I början av februari 1984 boxades Lotfi Ayed hemma i Uppsala. Han vann med 3–0 mot Nyamor Vitalius från Uganda – hans 40:e raka seger. Efteråt blev han intervjuad av UNT:s Thomas Andersson.

– Mitt nästa mål är OS-guld, slog Ayed fast.

Olympiska spelen 1984 avgjordes i Los Angeles – och dit tog sig Lotfi Ayed. Han var full av självförtroende. Det var fortfarande guld som gällde för Ayed, som boxades i 71-kilosklassen, lätt mellanvikt.

I sin första match ställdes han mot hemmaboxaren och favoriten Frank Tate – en mycket knepig uppgift.

Lotfi Ayed boxades mycket bra men när allt var över höjde domaren armen på amerikanen, som vann med domarrösterna 5–0.

En hedersam förlust alltså. Men ... många menade att svensken blev bortdömd, att han var den rättmätige vinnaren och att Tate vann just för att han var mer känd och att han var amerikan som boxades på hemmaplan.

Frank Tate vann sedan OS-guldet, något som förstås höjde Lotfi Ayeds match ytterligare. Men just då, efter förlusten, gick det inte att ta miste på besvikelsen hos Uppsalaboxaren.

Den legendariske amerikanske tv-kommentatorn Howard Cosell, som normalt brukar vara ganska nationalistisk, hyllade Lotfi Ayed under och efter matchen – ja, han inte bara hyllade honom, han gick ett steg till.

– Det var svenskens match, konstaterade han.

Cosells åsikt delades av många experter och publiken i arenan buade när det blev klart att domaren tilldelat Tate segern.

Sveriges förbundskapten Leif Carlsson var förbannad efteråt:

– Siffrorna var fel. Lotfi borde ha vunnit både andra och tredje ronden, men även om resultatet kan diskuteras så kan vi inte göra annat än att acceptera det, sade Leif Carlsson.

Även den amerikanska lagledningen beklagade sig.

– Det var många amerikaner som kom fram till mig efteråt och sade att jag borde ha vunnit, berättade Lotfi Ayed.

Uppsalaboxaren åkte i alla fall hem med högt huvud.

Under sin 13 år långa boxningskarriär (1978 till 1991) representerade Ayed sex klubbar: UIF, Djurgården, Hammarby, Linnéa, Redbergslid och Rapid.

Sin största framgång nådde han 1982 med ett brons på VM, men det är för sin match mot Frank Tate i Los Angeles som han blev mest känd för den breda publiken.