Hon bor granne med IFU Arena och kontoret på arenans andra våning blir ett naturligt ställe för att ses och prata om det som blir hennes livs största utmaning hittills: EM i Berlin. Det är här uppe, i gymmet och i kastringarna som Sveriges nya stora diskushopp på damsidan tillbringar de flesta av sina dagar.
– Jag gör inget hellre än att träna och det känns alltid som att jag glömt något under vilodagarna, jag ser ju nästan arenan från min lägenhet, säger Vanessa Kamga.
I väntan på att fler sponsorer ska hoppa på Kamga-tåget är det jobbet på UIF:s kansli som finansierar satsningen, men hon poängterar att hon också jobbar där för att hon gillar det.
– Jag tycker så mycket om friidrott och vill utveckla den här klubben. Det har verkligen ändrats till att jag bara gör sånt jag tycker om, i skolan kunde man ha något ämne som var skit men nu älskar jag alla delar.
Sedan tiden i skolan, som under gymnasiet innebar basket och sedan friidrott på Celsiusskolan, har träningsförutsättningarna i staden förändrats. Då var det ofta träning i gymnastiksalar.
– Det är verkligen grymt. Vi har en jättefina arena och barnen och ungdomarna som tränar här älskar hallen. Det finns ett kasthörn där nere med nät som man kastar in i och jag ser väldigt mycket fram emot den första tävlingen på utomhusarenan också.
Historien om Vanessa Kamga är både speciell och imponerande. Den nu 19-åriga Kamga hade inte kastat en diskus förrän 2015 då hon tröttnade på basket och hennes mamma påminde henne om att hon tyckte det var roligt att stöta kula ”nån gång när hon var åtta år”. Det gjorde att hon hittade något som hon verkligen brinner för.
– Tanken var att jag skulle stöta kula men sedan provade jag på diskus och där gick min utveckling snabbt. När man utvecklar något snabbt är det kul, inte bara för att det ger bättre resultat utan också för att det blir nya grejer att lägga till hela tiden. ”Nu kan du göra det där, så nu gör vi det här”.
Hon och tränaren Henrik Wennberg har fortfarande många saker att lägga till och svävar inte iväg.
– Jag kan se någon annan göra en grej och så säger Henrik att ”det där ska du också göra om ett år”. Det är kul och jag vet att det kommer bli väldigt bra om jag fortsätter kämpa. Egentligen kan jag inte kasta diskus än om du jämför med tjejen som kastar 70 meter. Jag är bäst i Sverige med det ger perspektiv, säger Vanessa Kamga.
Hon brukar söka internationellt motstånd och tog sig över EM-kvalgränsen på 56 meter under en tävling i tyska Halle i maj. Där slog hon sitt personliga rekord fem gånger och kastade 57,04 meter, vilket ledde till att hon den 17:e juli blev uttagen till EM-truppen av förbundskapten Karin Torneklint.
– Jag var inte säker på att jag skulle ta det, men jag hade tränat på bra och EM var ett mål så det kändes jättebra när det kom.
Den andra veckan i augusti åker Kamga till EM, men fokus är på den träning som måste göras innan.
– Vi lägger upp en formtopp mot Berlin och försöker tänka oss in i ett EM-sammanhang med träningar på samma tider. Det blir lite mental träning innan man är där. Om jag kastar 57,04 en gång i Tyskland är det mycket större än att göra det tre gånger i Sverige. Här prickar de av ens namn och så kör man, men på internationella tävlingar är det mycket mer omständligt och publiken skriker och alla klappar.
Många kan bli nervösa när de gör något de alltid drömt om, kan det vara en fördel för dig att du börjat så pass sent?
– Jag förstår vad du menar men det är ändå ett mästerskap och jag har respekt för de som kastar långt. Jag vet inte om det gör mig mer avslappnad, jag är bara allmänt väldigt taggad.
Det är inget som känns läskigt eller jobbigt?
– Nej men spännande. Det är en ny situation och ett helt annat tryck. Det är slutsålda finaler och jag kan bara försöka förstå hur hög ljudnivå det kommer vara.
Vad tror du krävs för final?
– De senaste mästerskapen har det krävts runt 57 meter. Det är klart att jag hoppas på det, men ens pers är ju det bästa man gjort så man ska inte bli ledsen om man åker på den största tävlingen någonsin och inte gör sitt bästa resultat.