Irons framgångar gav eko inte bara i Uppland – det uppmärksammades i rikspress och den lilla klubben från Björklinge placerades verkligen på kartan.
Nu hette inte motståndarna längre Öregrund och Rex – nu mötte man spelare som Stig-Göran "Stisse" Johansson, Curt Edenvik, och inte minst Des Moroney. Det var som en saga.
Iron inledde sitt seriespel 1958/59 – och vann serien. Förstås. Tio seriematcher, tio segrar och 119–11 i målskillnad i division VI.
Nästa säsong, 1959/60, var det dags igen. Inte en enda poängförlust och givetvis avancemang till division IV, en betydligt tuffare serie – och nu skulle väl de stora framgångarna ta slut? Men nej, det blev ännu bättre.
Säsongen var 1960/61 och Iron vann alla matcher – igen. Målskillnaden var ännu en gång imponerande: 119–32.
Framgången för Iron var osannolik.
Men det tog inte slut där. Som nykomling i division III norra västsvenska A – som serien hette på den tiden – visade Iron omgående att laget var att räkna med. I premiären blev det 11–2 mot Karlholm.
Iron vann serien, en poäng före Rimbo, och tog sig till kvalserien där man blev trea efter Eyra och Västerås SK. Eftersom Almtuna samma säsong gick upp i högsta serien, division I, så blev det en plats över i tvåan och den tog Iron.
Ironspelarna som vann serien 1961/62:
Målvakter: Bertil Karlsson, 22 år, Kjell Pettersson, 20. Backar: Arne "Borlänge" Svensson, 25, Bertil Åhman, 34, Ove Johansson, 21,Bernt-Inge Höglund, 23. Forwards: Bo Wessman, 23, Roine Höglund, 19, Jan-Erik Gustafsson, 19, Kjell Johansson, 20, Alf Hammarling, 19, Sören Anderson, 21, Gunnar Lindström, 26, och Stue Jansson, 25.
Nu var Iron uppe i Sveriges näst högsta hockeydivision. Sensationen var total. Föreningen, som startade sin ishockeyverksamhet 1958, hade gått som en ångvält genom divisionerna – det var en verklig Åshöjdensaga.
Men nu tog det stopp. Efter succésäsognen 1961/62 och uppflyttningen till tvåan så lämnade två tongivande spelare laget: Sören Andersson och Bertil Åhman.
I division II räckte inte Iron till och kom sist. Det blev bara en seger på 18 omgångar, men den minns man säkert i Björklinge: 10–5 hemma mot Eyra. Det blev poäng även mot Lindesberg, 6–6.
Nu, 55 år senare, har laget haft återträff i Björklinge. Succé igen, förstås.
Ove Johansson är en av dem som minns många av matcherna i tvåan. Inte minst mötena med Fagersta, som hade en kanadensare vid namn Des Moroney, som var 27 år och hade rykte om sig att vara en hårding på isen.
– Jo, han var hård, säger Ove Johansson, som själv sällan vek åt sidan när det kom till närkamper.
– Men Moroney, han var hård. Jag minns en gång när han skulle skjuta och jag laddade allt jag hade för att sätta in en tackling, men det var som att åka rakt in i sargen, säger han.
Moroney spelade sedan i bland annat Rögle. Han blev svensk medborgare och sade följande i en intervju i Dagens Nyheter för snart två år sedan:
– Svenskarna var rädda. Jag var så mycket bättre än dem. Jag körde över dem, knockade dem. Jag var en stjärna!
Andra kända spelare i den här serien var en ung Stig-Göran "Stisse" Johansson från Surahammar. Han värvades senare av Södertälje och blev månfaldig spelare för Tre Kronor. Där fanns också Curt Edenvik i Karlskoga, mest känd för sin tid hos topplaget AIK.
I Örebro spelade Yngve Hindrikes, som många år senare värvades från ÖSK till Sirius, fast då som allsvensk fotbollsspelare.
Målvakten i Des Moroneys Fagersta hette Harald Palm, som också blev känd för oss upplänningar för sina insatser i Österby IF.
Irons trupp den här säsongen, 1962/63, såg ut så här:
Målvakter: Kjell Pettersson och Lennart Eriksson. Utespelare: Bernt-Inge Höglund, Ove Johansson, Alf och Rolf Hammarling, Bertil Karlsson, Leif Jansson, Arne "Borlänge" Svensson, Olle Åhr, Roine Höglund, Jan-Erik Gustafsson, Harry Jansson, Vidar Andersson, Lars Augustsson och Kjell Johansson.
Harry Jansson blev senare känd som en av distriktets bästa skidåkare från H35-klassen och uppåt. Han slogs om topplaceringarna med bland andra Harry Mickels från Arlanda/Märsta.
SK Iron har efter succén på 1960-talet haft varierade hockeyframgångar, men spel i näst högsta divisionen har det aldrig blivit igen.
I dag spelar klubben i division II och har tre divisioner ovanför sig.