Dålig is på Studenternas, sladdriga skidspår under SM och iskallt i Gränbyhallen.
Vad är detta mot ett Tiomila i orientering när regnet öser ner, det närmar sig nollan på termometern och klockan är tre på natten.
Löparna, publiken och alla runtomkring vadar i lera. Alla fryser och försöker få lite sömn i sina sovsäckar i de fuktiga tälten. Man hör speakern på avstånd prata om vägval och gaffling.
I öronen har man radiolurarna där kommentatorn viskande säger något i stil med: ... det rör sig någonstans ... Jag ser en lampa, jag ser en till. Är det femtesträckans löpare? .. Nej, det är ledarlaget. Jag ser OK Linnés tröja, det är Thomas Stenström. Det är Uppsalaklubben som leder Tiomila.
Man gnuggar nattgruset ur ögonen och startar en klocka i skenet från ficklampan. Hur långt avstånd är det ner till andralag?
Jag har varit på många Tiomila, som är en tillställning som inte liknar någonting i den sportvärld där jag normalt rör mig. Två av de Tiomilatävlingarna har varit totalt kaos i terrängen och på tävlingscentrum – som i Surahammar 2002.
Fotografen Staffan Claesson och jag klafsade omkring i decimeterdjup lera. Det var i slutet av april och jag tror att Claesson för en gångs skull var ordentligt klädd – ja, inte som vi andra som hade vantar, mössa, överdragsbyxor och stövlar. Claesson hade i alla fall inte dansskorna och kavajen som han hade under en natt på Novemberkåsan något år tidigare.
Det är faktiskt inte nattimmarna som är värst i Tiomila – i alla fall inte för mig. När det är som mörkast är det som mysigast och mest spännande. Det är värsta är morgonen, precis när det börjar ljusna. Inte en minuts sömn under hela natten och nu – när det börjar bli morgon och dimman ligger som ett täcke – kommer kylan.
I det här läget under ett Tiomila, när OK Linné har halkat ner till en 12:e plats och är 18 minuter efter, så börjar man längta hem.
I rättvisans namn ska sägas att Tiomila inte alltid är ett lerigt kaos, ibland har det varit försommarvärme, t-shirt och en skön brassestol, blommande tussilago och blåsippor. Men hittills har jag aldrig fått vara med och skriva om en uppländsk seger vare sig på dam- eller herrsidan.
Men det kanske kommer ...