UNT träffar Erik Hagberg på den nya utomhusarenan vid IFU Arena för att prata om säsongen, rekordtiderna och den långa vägen som nu landar i Finnkampen.
– Jag har haft en väldigt bra säsong. Jag har varit borta från tävlandet länge och jag hoppades att ta mig igenom den här säsongen och om det sedan skulle gå fort, så skulle det vara en enorm bonus.
Fort gick det. Under Sundsvall wind sprint i juli small det. Med tiden 10,36 slog han både personbästa och distriktsrekord. Hans tidigare personbästa på 10,42 sprang han in under Junior-EM i Italien 2013.
Tiden kvalade in honom till EM i Berlin.
– Redan där var säsongen riktigt bra och jag var lite mätt efter EM – man hade ju nått sina mål för säsongen – men det var bara att ladda om för SM.
SM, ja. Hundrametersfinalen blev tidernas snabbaste. Visserligen i kraftig medvind på över fyra sekundmeter, men Henrik Larssons guldtid på 10,14 och Erik Hagbergs silverdito på 10,15 är tider att minnas.
Armand Duplantis tog visserligen över friidrotts-EM med sin galna show i stavhoppsfinalen. Från ett annat perspektiv var det lika häftigt att se UIF:s sprintstjärna Erik Hagberg tillbaka på den här nivån efter flera helvetesår.
Trägen vinner.
Erik Hagberg slog igenom i tidig ålder och fick ett genombrott under junior-EM 2013. Sedan kom skador och åter skador, som kunde ha fällt krokben för vilken ung karriär som helst.
Erik Hagberg har fått flera säsonger på raken förstörda, men aldrig saknat tålamod för att orka ta sig tillbaka.
– Jag har lite för mycket tålamod ibland, det är inte alltid så kul att ha för mycket tålamod, säger Erik Hagberg.
– Men så länge du ser en väg ut och är jag villig att testa varje sätt att ta mig igenom det. Man försöker mycket, man misslyckas ibland och lär sig nya saker av det. Nu har vi landat i ett recept som jag tycker fungerar bra för mig.
En lösning handlar om att lyssna på kroppen.
– Man hör det överallt, men det är ganska svårt att få konkret svar på vad det innebär att lyssna på kroppen. Om man lär sig av sina motgångar kan man komma ur starkare av det, det är så jag ser på det.
– Alltså, jag tränar inte jättekonventionellt, vi har struntat i de klassiska modellerna utan tränar enbart efter vad som är bäst för mig och det har tagit mig tillbaka.
Har du någon gång tänkt ”nej, nu skiter jag i det här”?
– Den frågan ska alla tänka på ibland. Är det värt det? Det är mycket man offrar på vägen, så är det.
Erik Hagberg skakar på huvudet.
– För ett och ett halvt år sedan började personer i min närhet påpeka att det finns andra saker i livet och ”du kanske ska satsa på det här i stället”. Det skulle ha varit början på slutet som jag ser det och när jag fick de kommentarerna var det ett tecken på att de personerna inte var redo att göra resan tillbaka. Jag var redo att göra den. Jag har tålamodet och drivet.
Och nu har du motbevisat dem?
– Ja, för mig blev det ett sätt att motbevisa att det faktiskt går att komma tillbaka, att man inte bara var den där talangen som försvann i unga år.
Erik Hagberg trivs där han är just nu och njuter av varje träningspass han genomför. Han springer dock inte i väg av ren iver. Han tänker taktiskt och långsiktigt.
– Jag kommer inte göra misstaget att slänga in en massa saker för att jag vill att det ska gå ännu fortare.
Erik Hagbergs resa kan fungera som en inspirationskälla för vilken idrottare som helst, vars karriär präglats av skador.
– Man måste våga lägga träningen på ett sätt att du har ett sikte långt fram. Du behöver träna smart och inte nödvändigtvis inte vara den som träna mest och hårdast.
Om du fick chansen att prata med dig själv när du var 16-17 år och sprang för livet, vad skulle du säga då med tanke det du vet idag?
– Lite det jag sa nyss. Det svåra för mig när jag var 16 år var att jag inte fattade hur snabb jag kunde bli. Jag bra körde för att det var kul.
– Hade jag vetat det jag vet i dag hade jag tränat annorlunda då. Om man vet att ”den här personen kan bli så här bra”, då hade jag lagt om väldigt mycket. Men det är svårt att …
Var det tränarens fel?
– Njae, först och främst är det väldigt få som har sprungit så snabbt i Sverige som jag har gjort och förhoppningsvis är det ingen som kommer att springa så snabbt som jag kommer att göra i framtiden. Det finns ingen tränare som har erfarenhet av att ha tränat 5-10 aktiva som har sprungit på de här tiderna. Anledningen att jag stannade kvar med min är att han är väldigt kreativ och lyssnar.
– Det är ingens fel, jag har fått bra hjälp, men jag tror ändå att ska du bli riktigt bra och inte bara bäst i Sverige på en okej tid måste du ansvar själv och förstå idrotten, förstå vad sprint är. Det är sådant som min tränare är bra på. Du kan du också förstå vad kroppen behöver och hur du ska lyssna på den.
Så Sverige som sprintnation startar med Erik Hagberg?
– Det gör det.