För Johanna har det alltid varit naturligt med tjejer inom brottningen.

– I min hemmaklubb, Heby, har det alltid varit många tjejer. Men det är ju ovanligt tyvärr. Fram tills vi startade det här har det varit lite svårt att få ihop det i Enköping, men det har verkligen gått bra den första tiden, berättar hon.

Den främsta anledningen till det har inte varit bristande intresse, utan snarare beroende på brottningens olika stilar.

Artikelbild

| Rullning. Julia Sillén försöker stå emot att bli rullad av Klara Axelsson.

– Det har inte funnits någon fristilstränare i Enköping, och inom brottning för tjejer är det bara fristil som gäller. Killarna kör grekisk-romersk stil, och det är svårt att kombinera stilarna på träning och möta varandra, förklarar Johanna.

Men nu är det problemet alltså ur världen. När Johanna kontaktade EBK i april förra året var det aldrig någon tvekan.

– Klubben nappade väldigt fort och har varit positiva till det här hela tiden. Jag tror man hade väntat på att det här skulle bli av.

Träningsgruppen drog i gång under september i fjol och responsen har varit bra.

Artikelbild

| Drivande. Johanna Wagner peppar och intruerar tjejerna med en positiv attityd.

– Vi har kanske varit nio tjejer i snitt på träningarna, just nu i åldrarna mellan sex och elva år. Tjejerna är otroligt engagerade och vill verkligen utvecklas, det är så härligt att se.

Nästa steg är att få tjejerna i tävling så småningom.

Artikelbild

| Stort gäng. "Vi har kanske varit nio tjejer i snitt på träningarna, just nu i åldrarna mellan sex och elva år", berättar Johanna Wagner.

– Jag hoppas att alla ska vilja börja tävla. Jag tror att det finns goda förutsättningar för att det ska gå bra för dem. Killarna går det bra för, så jag tror det ska kunna bli detsamma för tjejerna, säger Johanna Wagner.

Brottning bland yngre tjejer är som sagt ovanligt. Johanna menar att det är en förlegad uppfattning som omger sporten.

– Tjejer håller liksom inte på med kampsport, det är ovanligt. Jag har spelat rugby tidigare, och det var lite ­samma där. När man berättar att man håller på med det så blir rektionen hos många ”va?!”. Inom föreningarna är det aldrig några konstigheter. Men jag tror tyvärr att den där bilden kommer att leva kvar, även om det blir bättre.

– Sen är det ju en läskig sport. Det krävs lite pannben, att man faktiskt vågar. Så mycket handlar ju som tränare för tjejerna att försöka uppmuntra och boosta självförtroendet.