För ett par veckor sedan läste jag en nyhetsartikel på UNT:s sportsidor. Kommunalrådet Rickard Malmström uttalade sig bland annat om förutsättningarna för att bedriva elitidrott i Uppsala. ”… vi tillhandahåller idrottsanläggningar så gott vi kan.”
Exakt så stod det, ”vi tillhandahåller idrottsanläggningar så gott vi kan.”
Först ska jag säga – så att ingen ska missförstå – att jag inte är ute efter att hänga ut Malmström. Nej, jag talar om 50 år på Sveriges arenabaksida.
Uppsalas konkurrenter ute i landet har knappt behövt anstränga sig för att vinna mot den kommun som procentuellt expanderar nästan mest av alla, det vill säga Uppsala.
Jo, jag vet att det byggs och ska byggas i Uppsala. En innebandy- och friidrottshall är under byggnad och en fotbolls- och bandyarena lär vara på gång. Evenemangsarenan vid Gränby ska också byggas, eller ska den det? I Uppsala kan det dyka upp de mest oväntade saker som kan stoppa det hela. Den som väntar får se …
Men … Varför tar det så evinnerligt lång tid i Uppsala?
Lägg märke till att jag inte talar om jättestora byggen i miljardklassen, jag talar om vettiga hallar där elitklubbarna får chansen att utvecklas både ekonomiskt och sportsligt. Den som tror att Almtuna IS, för att ta ett exempel, kan utvecklas ekonomiskt i Metallåtervinning Arena har ingen aning om vad som krävs av stora samarbetspartners numera.
Gränbyhallen invigdes 1974. Den betraktades som ett skämt redan då. En isbädd på marknivå och så några läktare av ”ståplatstyp.” Inga biutrymmen.
Vid den här tiden, alltså runt 1974, byggdes det större – och framförallt bättre – ishallar på orter som Halmstad, Visby, Falun, Karlskoga, Linköping och Norrköping. Många av de här hallarna har byggts ut eller ersatts av andra i dag.
När Karlskoga och Örebro – bara för att ta ett par exempel – byggde ut sina arenor hade man redan en bra grund, inte minst alla biutrymmen som krävs numera.
Nobelhallen i Karlskoga har rustats invändigt det senaste året, inte ett skvatt syns utanpå. Jag vill påstå att Karlskogas förutsättningar är vida överlägset Almtunas. Jag vet, jag har vandrat genom lokalerna och inte minst jobbat i de oerhört fina pressutrymmena.
Nu är tydligen en ny fotbollsarena på gång i Uppsala. Det är bra.
När Owe Bergström hade satsat hela sin förmögenhet på Sirius på 60-talet och föreningen hade gått upp i allsvenskan i fotboll så fattades en sak: En bra arena. Sirius spelade inför 9 000 i varje hemmamatch.
Bergström hade lagt hela grunden och jag vet att han räknade med att Uppsala kommun skulle haka på och rusta upp, eller bygga om/bygga ut, Studenternas IP.
Det har gått 46 år och Studenternas IP ser exakt ut som 1969 förutom att man tagit bort läktare några på kortsidorna, målat om lite här och där, och skruvat dit plaststolar.
Varför tar allt så lång tid? Det är min fråga.
Fyrishov säger en del, där har Uppsala en riktig arena. Och jodå, Fyrishovs a-hall är hygglig, men spelar ändå på den nedre tabellhalvan i många stycken. Ta bara det här med utrymmen för arbetande press. Det finns ingen pressläktare. Jo, ni läste rätt, det finns ingen permanent pressläktare i den ”stora arenan” Fyrishov.
Jag har varit på säkert hundratals arenor runtom i Sverige och alla – jag skriver alla – har en duglig pressläktare. Resultattavlan i Fyrishov påminner om svunna tider, men plaststolarna håller i alla fall samma klass som de gör i Varberg eller Mullsjö.
Till sist: Jag ställer frågan igen: Varför tar allt i Uppsala ett halvt sekel?