• söndag 30 april 2017
  • Familjeannonser
  • Grannar
  • Lokusjobb
  • Lokus
  • Grannar
  • Evenemangsguiden
  • Uppgång.se
Spelarbetyg Uppsala-Holmalund 0-0 Fotbollsbloggen Fotbollsbloggen
Vädersponsor:

Det här skrattar vi åt

Reportage Ett gott skratt förlänger livet, men vad är det egentligen vi skrattar åt? Journalisten – och komikern – Per Johansson ger sig på ett allvarligt ämne.

Jag tar några djupa andetag och försöker svälja bort illamåendet. Sedan hör jag mitt namn ropas upp och till ljudet av jubel, applåder och medryckande musik springer jag upp på scenen, kramar om konferenciern och tar över mikrofonen. Sedan tystnar både musiken och publiken och alla väntar på mig. Den sekund jag tar på mig innan jag sätter igång mina tio minuter ståuppande är laddad. Det är lite som en första dejt. Båda parter har kommit hit för att ha roligt, men båda vet också att det kan bli en plågsam upplevelse om det inte klickar mellan oss.

– Jag är extra glad över att jag har fem-sex kompisar som har hittat hit ikväll. Eller egentligen är jag glad över att jag HAR fem-sex kompisar.

Där kom första skrattet. Pulsen sjunker, axlarna åker ned en bit, publiken lutar sig aningen mer tillbaka. Jag kan till och med se lättnaden i ögonen på dem längst fram.

En stund senare berättar jag om hur jag som liten var övertygad om att ett par mördare hade kommit hem till oss på natten, mördat mina föräldrar, klätt ut sig till mina föräldrar och gått och lagt sig i deras säng. Så när jag kom in till dem på morgonen var det inte mamma och pappa som låg där utan två mördare som såg ut precis som mamma och pappa.

Publiken skrattar alltid åt den berättelsen. Varför? Det är ju inte ens roligt! Men alla har vi varit barn, och många av oss har varit rädda för monster och mördare. Och om man tänker efter. Vad fruktansvärt sjukt det skulle ha varit om det hade varit sant. Vad kan man göra annat än att skratta?

LÄS MER:
Det här är världens roligaste skämt:

Oslipat på Katalin

Oslipat på Katalin. Foto: Pernilla Sjöholm

Även om humor inte alltid har haft så högt anseende – vissa retoriker i antikens Grekland var rent av motståndare till humor och medeltidens gycklare fick finna sig att stå lågt i rang – har människor alltid lockats att av att försöka få andra att skratta. Barn älskar att berätta så kallade roliga historier och som vuxna berättar vi gärna mer eller mindre kryddade anekdoter för varandra i jakten på ett litet fniss vid kaffeautomaten på jobbet, ett skrattanfall över varsitt vinglas på krogen eller förhöjd stämning på festen.

– När jag står uppe på scenen tänker jag alltid att vi befinner oss i köket under en fest och att det just nu är jag som håller låda och berättar något roligt. Om en stund är det någon annan som gör det, säger komikern och radioprofilen Josefin Johansson.

Det var så det började för hennes egen del. Hon märkte att hon var rolig och hade lätt för att få folk och skratta. Vill man hårdra det är hennes yrkesval ett sätt att avlasta kompisarna som annars riskerade att få för mycket av det goda.

– I stället skämtar jag för folk som betalar för att lyssna på mig, säger hon och skrattar.

Vi befinner oss på Uppsalas största ståuppklubb, ”Oslipat” på Katalin, där Josefin Johansson är en av kvällens fyra komiker. Katalinpubliken brukar vara glad och ha lätt för att fatta skämten, berättar hon. De andra komikerna håller med. Uppsalapubliken är rolig att uppträda för.

Fredrik Fritzson från Knivsta, mer känd som Fritte, är en av männen bakom Oslipat. Han bekräftar bilden av en publik som tycker om intelligenta skämt. Många är studenter.

– De är unga och pålästa och inte så förstörda av livet än.

Oslipat finns på fem platser i Sverige, och startade en gång i tiden i Malmö som en klubb för alternativ humor och med relativt okända komiker.

– Vi ville ha något annat än ”Släng dig i brunnen”-humor med klassiska skämt om teknik, kvinnligt och manligt och andra medelklassämnen. Hos oss uppträdde komiker med smalare ämnen, mer filosofiska skämt och mörkare humor, berättar Fritte Fritzson.

Men det som kändes alternativt då har blivit mainstream i dag. Många av de komiker som körde på Oslipat i början har senare blivit kända genom radio, poddar och youtubeklipp och den här kvällen är tre av fyra gästande komiker proffs.

– Vi har blivit en klubb för etablerade komiker i takt med att våra komiker har blivit etablerade, konstaterar Fritte Fritzson innan han går iväg för att dra igång kvällens föreställning.

Josefin Johansson är först upp på scen. Hon inleder med improvisation där hon tjafsar med publiken och får dem att bli delaktiga i showen, kanske som hon skulle göra i det där köket på den där festen. Sedan går hon över till sitt förberedda material med anekdoter, bland annat om sina erfarenheter av att ”ligga på engelska”. Publiken tjuter av skratt när hon berättar om kompisarna som skulle gå bakom och hålla lite koll på henne när hon följde med en okänd man längs Berlins gator, men som när hon vände sig om för att ge tecken om att allt var i sin ordning redan hade tröttnat och ställt sig i kön för att köpa currywurst.

Efteråt kliver Carl Stanley från Helsingborg upp på scenen. Han brukar beskrivas som ett av de mest lovande unga komikerlöften vi har i Sverige. Han har tusentals följare på nätet och när han debuterade i långköraren ”Parlamentet” i TV 4 i höstas var han med sina 19 år den yngsta deltagaren någonsin. Men trots det bjuder han Oslipatpubliken på en underdogkaraktär fylld med självironi. För den som heter något så tjusigt som Carl Stanley kan ju inte vara kort och tjock. Någon därute med ett mediokert namn måste ha fått hans kropp av misstag.

Backstage. Carl Stanley, Josefin Johansson, Helena Sturesson och Jesper Rönndahl tar det lugnt inför kvällens uppträdanden.

 

Backstage. Carl Stanley, Josefin Johansson, Helena Sturesson och Jesper Rönndahl tar det lugnt inför kvällens uppträdanden.

I pausen pustar Josefin Johansson och Carl Stanley ut i logen en trappa upp medan deras kolleger förbereder sig inför sina framträdanden.

– Det gick bra även om jag kände mig lite halvsvajig. Ibland har man inte rätt känsla, men folk skrattade och var nöjda, säger Carl Stanley.

Hans strategi när han skriver humormaterial är att han ska berätta något för en kompis och sedan berättar det på samma sätt på scenen. På frågan hur han tänker kring att lägga ut material på sajter som Youtube och Facebook svarar han att det är hans sätt att marknadsföra sig själv.

– Där hamnar ofta det materialsom jag inte tycker platsar på scenen. Det är ju lite tråkigt att det är de skämten som når flest, men å andra sidan gör det att de som går och tittar på mig tycker att jag är bättre än de förväntade sig.

Josefin Johansson har å sin sida hörts flitigt i radio och poddar vid sidan av ståuppkarriären.

– Det blir på ett annat sätt. Ståuppen är väldigt beroende av stämningen i lokalen medan radioframträdandet mer är beroende av hur du själv mår. Men du kan göra andra saker i radio än på scen, du kan snabbt byta miljö från en kall glaciär till savannen. Båda genrerna kräver sitt.

Hon har även medverkat i humorprogram i tv. I programmet ”Gabba Gabba” skrev och framförde hon och de andra i ensemblen sketcher för barn. Josefin Johansson menar att barns och vuxnas humor egentligen inte skiljer sig så mycket åt.

– Oavsett ålder skrattar du åt någon som är utklädd till banan. Vår inställning var hela tiden att vi bara skulle göra sådant som vi själva tyckte var roligt. Det var egentligen bara att ta bort alla sexskämt och svordomar.

Sexskämt ja. Både Josefin och Carl har kört under bältet-skämt i första akten, men de konstaterar att det gick hem hos Oslipatpubliken. Å andra sidan är det skillnad på sexskämt och sexskämt.

– Publiken märker om du säger knulla bara för att du ville säga det. Sedan beror det på vilken karaktär du har. Skulle Johan Glans säga knulla skulle folk rycka till men skulle Magnus Betnér göra det skulle ingen reagera, säger Carl Stanley.

Ståupp är fortfarande en relativt ny humorform i Sverige, men den har ändå hunnit få stort inflytande på svensk humor. Mats Grimberg, genreansvarig för humor vid Sveriges Television, Nöje, Stockholm, berättar att scenen har fungerat som en plantskola för tv-komiker både framför och bakom tv-kamerorna.

– Vi hade ju ”Släng dig i brunnen” på 1980- och 90-talet där komiker som Lennie Norman, Babben Larsson och Johan Glans kom fram. Sedan var det många komiker som började på klubbar där de utvecklades i sitt manusskrivande och testade sitt material och sedan blev skrivare hos oss.

SVT håller fortfarande koll på humorklubbarna, men lika mycket på nätet, som blev en scen att räkna med under 00-talet, inte minst efter att den amerikanska komikern Pablo Fransciso nått en världspublik genom humorklipp på sajter som Myspace och Youtube. Mats Grimberg kan dock se ett problem med nättrenden.

– Förr fanns det fler humorkollektiv som var utmärkta för att göra sketchprogram. I dag finns det fler individualister.

Exempel på sketchprogram är ”Kvarteret Skatan”, ”Hipphipp” och Killinggänget. Den här typen av program gör sig väldigt bra på nätet, där det går att lägga ut enskilda sketcher på till exempel Facebook och skapa ett engagemang. Vi frågar Mats Grimberg vad han tycker är en bra sketch.

– En variant är att du har ett anslag med en lättigenkännlig situation, och så får det en twist, en absurd vändning som överraskar. Det andra är att det är ett riktigt skumt anslag redan från början som gör att du undrar vad som ska hända.

Ett framgångsrecept är att bygga upp skruvade karaktärer som bryter mot det som är tillåtet. På det sättet kan man också få fram tidlös humor. När Mats Grimberg ska ge exempel på humorprogram som har några år på nacken, men som fortfarande lockar till skratt nämner han nyligen bortgångne Gösta Ekmans Papphammar och Maria Lundqvists Sally.

– Det är karaktärer som är lätta att snappa upp och som bryter mot normerna. Som när Papphammar går över en åker, går upp på en väg och man ser att han är naken på underkroppen, och så går han ned i åkern på andra sidan vägen.

Annan humor åldras inte lika vackert, menar han. Ofta går det att visa upp en kort del ur ett äldre humorprogram i dag, men inte att visa hela programmet.

– Tar du ett 70-talsprogram har det ett tempo och en gestaltning som inte fungerar i dag.Pelle Forsmark, energisk spexveteran, repeterar inför premiären av "På Madagaskar" på Snerikes.

Pelle Forsmark, energisk spexveteran, repeterar inför premiären av "På Madagaskar" på Snerikes. Foto: Patrik Lundin

Humor är en färskvara alltså. Så om vi rent hypotetiskt tänker oss att tre Uppsalastudenter från Södermanlands-Nerikes nation sitter uppe en natt hösten 1869 och delar på en kanna punsch och skriver ihop ett spex så borde det ha ruttnat och glömts bort vid det här laget. Eller? Det är söndagseftermiddag på ”Snerikes” och från väggarna i festsalen tittar storheter som kung Karl X Gustav och friherre Johan Skytte ned från sina porträtt. På golvet som klibbar av de ölfläckar som överlevde nattens dust med golvmopparna är spexrepetitionen i full gång. Vi befinner oss på Madagaskar där de skeppsbrutna studenterna à la Bonnheure och Rapp ska offras till gudarna. Endast drottning Uschiameja kan benåda dem, och nu blir hon angripen av den onde Radamuffo som är inblandad i ett triangeldrama med Rapp och Uschiamejas dotter, prinsessan Guttapercha.

– Min hämnd blir grym, jag skall Er bränna, hänga, dränka!

Uschiameja far upp från sin tron och med vilda gester går hon till motattack.

– Du är ej hövlig just, emot en vacker änka!

”På Madagaskar” är något av spexens spex och framfördes första gången 1870. I dag sätts det upp vart tionde år, och 21 april är det premiär för det här decenniets uppsättning. Uschiameja spelas av Viktoria Rydén som är ny i nationsspexvärlden, men som tidigare har varit med i interna naturvetarspex.

– Då skämtade vi om lärare och annat vi hade gemensamt. Det här är mer brett, förklarar hon.

Men tycker hon att det stundtals ganska styltiga 1800-talsmanuset fortfarande är roligt?

– Jag tycker att vi gör det roligt. Det handlar mycket om att skapa roliga karaktärer och att gestikulera mycket. Sedan är det ju roligt för att det är så traditionstyngt. Flera i ensemblen har föräldrar som har varit med och gjort ”På Madagaskar”.

Vill du få hem SOUL i brevlådan?
Teckna en prenumeration!

Fram till och med 1997 fick bara män vara med i spexet och de två kvinnorollerna spelades följaktligen av män som klätt ut sig till kvinnor.

– Då var väl det en del av humorn, men vi kan å andra sedan spela ut kvinnorollerna på ett annat sätt. Det blir mer äkta, säger Viktoria Rydén.

Regissören Niklas Clarkson tycker att spexet innehåller en hel del igenkänningshumor trots att det snart är 150 år gammalt.

– Det är häftigt att det är så mycket som är likt dagens studentliv ändå. Det är gasquer, överliggare och studier som inte alltid är i fokus. Men sedan är det klart att en del referenshumor blir lite svår. En replik lyder till exempel ’det var fan till gorilla att vara lik slaktare Nilsson i Uppsala. Det tyckte man kanske var jätteroligt 1870, men i dag vet förstås ingen i publiken hur han såg ut.

För en utomstående kan handlingen te sig en smula fördomsfull och kolonialistisk, men Niklas Clarkson förklarar att det aldrig var avsikten när det skrevs.

– Författarna tog Madagaskar för att det säkert var den mest exotiska miljö de kunde komma på. Ungefär som om vi skulle skriva ett spex som utspelade sig på Mars. Och även om vissa skämt måste göras om i dag för att de annars skulle kännas rasistiska och ta bort fokus från övriga föreställningen är det här en berättelse om hur kärlek uppstår trots kulturskillnader.

Pelle Forsmark, som spelar den onde Radamuffo, är något av ett spexproffs. Han har bland annat varit med i ”Ett tecknat spex”, Stockholms nations ”Marsspex” och V-dala-, Östgöta- och Upplandsspexen. I dag betraktar han sig som en typisk överliggare, och han gick på audition för ”På Madagaskar” just för att det är ett så legendariskt spex.

– Här framför vi en hel opera med specialskriven musik, orkester och operakör. Det jag har gjort tidigare är mer typiska spex. Man tar ett historiskt tema eller ett nutida och sedan skriver man en massa skämt om aktuella händelser och gör spexkupletter där man skriver nya texter till kända melodier.

Pelle Forsmark berättar att Uppsalas spexskapare har friare tyglar idag än för bara 10–20 år sedan. Rim är inget måste längre och många influenser hämtas in från den ”civila” humorscenen.

– Det har också blivit en professionalisering av spexscenen. Föreställningarna spelas på platser som Stadsteatern eller Reginateatern, produktionerna omsätter ofta flera hundra tusen kronor och den som har varit producent eller regissör på ett studentspex har fått en enorm erfarenhet.

Nationernas roll menar han främst är att möjliggöra att i princip den som känner för det kan dra igång en produktion. Här finns både repetitionslokaler, kunskap och ekonomiska resurser.

– Nationerna är en himla tillgång för kulturlivet i Sverige i stort.

Tage Danielsson och Hans Alfredson: två stora humornamn sprungna ur spextraditionen, Uppsala respektive Lund.

Tage Danielsson och Hans Alfredson: två stora humornamn sprungna ur spextraditionen, Uppsala respektive Lund. Foto: TT

För på samma sätt som ståuppscenen har skapat humorstjärnor på radio och tv har spexscenen gjort det. I början av 1950-talet satte Östgöta nation upp spexet ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”, med en viss Tage Danielsson i ensemblen. I Östgötaspexet lärde han känna Hans Furuhagen och i det manliga ordensällskapet Juvenalorden träffade han Moltas Eriksson. Tillsammans med bland andra Lundaspexaren Hans Alfredson skapade dessa Uppsalaspexare senare humorprogrammet ”Mosebacke monarki” i radio och tv och duon Hasse och Tage blev som bekant ett eget stycke svensk humorhistoria. På 1990-talet gjorde komikerna Mikael Tornving, Henrik Hjelt och Ulf Kvensler samma resa genom nationsspex och Juvenalorden. De skapade gruppen Humorator som 1996 slog igenom i humorprogrammet ”Detta har hänt” i SVT. Efteråt har Mikael Tornving och Henrik Hjelt regerat i TV-programmet Parlamentet medan Ulf Kvensler skrivit manus till humorsuccéer som ”Kvarteret Skatan” och ”Solsidan”.

Mats Grimberg på SVT berättar att spexen i Uppsala, Lund och Göteborg hårdbevakades förr i tiden, men att konkurrensen i dag har ökat just med tanke på att humor även går att hitta i så stor utsträckning på nätet.

– Paletten är bredare, och när vi har fler arenor att skanna av blir det tuffare för spexarna. Så det blir lite upp till dem som arrangerar spexen att tänka lite bredare än den publik som kommer till föreställningarna.

VI pratar förstås framför allt om nätpubliken. Men även om de flesta spex som sätts upp i år är skrivna 2016 och inte 1869: har genren utvecklats tillräckligt för att fungera utanför studentvärlden idag?

– Alla humorsorter utvecklas. Det kommer in nya personer som förvaltar arvet. Det är yngre komiker som anpassar humorn till sin egen generation, och det gäller allt mellan buskis och standup comedy. Dessutom finns nya mer intressanta och relevanta ämnen som ligger dagens spexskribenter nära, säger Mats Grimberg.

Hittills har vi bara berört svensk humor, så vi passar på att fråga Mats Grimberg hur SVT tänker när de ska köpa in humor utifrån. De utländska inslagen är få idag, men det beror snarare på rättighetsfrågor än att svenskar inte kan skratta åt humor från andra länder. På den tiden det köptes in mer utländsk humor var det oftast från Storbritannien och USA.

– Svenskar har lätt att ta till sig brittisk humor. Vi förstod till exempel Monty Python och ”Fawlty Towers“. Det beror på att vi uppskattar ironi precis som britterna gör. Och USA var naturligt att köpa från eftersom vi delar deras populärkultur i stort.

"Svensk" humor. Svenskar har samma fäbless för bitsk och ironisk humor som britterna. Här John Cleese och Andrew Sachs i älskade serien "Fawlty Towers".

"Svensk" humor. Svenskar har samma fäbless för bitsk och ironisk humor som britterna. Här John Cleese och Andrew Sachs i älskade serien "Fawlty Towers".

Det där med att svenskar har samma humor som britter har sagts förut. Men stämmer det verkligen? Vi beger oss till Knivsta, Sveriges yngsta kommun som med tanke på sin ringa storlek har betytt oväntat mycket för svensk humor. Orten har förutom Fritte Fritzson som vi träffade i början av reportaget även fostrat Soran Ismail, en av landets största ståuppkomiker. Här bor vidare James McKie som driver ståuppklubben ”Trainstation comedy” i det gamla stationshuset och här bor sedan ett och ett halvt år tillbaka komikerparet Eva Viding Bussell och Ryan Bussell.

Ryan Bussell, som kommer från USA och oftast uppträder på engelska, tycker att det är roligt att uppträda utomlands och han berättar stolt att han har uppträtt i åtta olika länder.

– Ska vi göra en resa till någon stad kollar vi alltid in om det finns några ståuppklubbar där som vi kan uppträda på. Och tidigare gjorde jag mycket utlandsresor i jobbet. Då jobbade jag på dagen och hade roligt på någon klubb på kvällen.

Paris var roligt, men i Berlin blev han buad av scenen. I både London och Dublin avslutade han med ett kvinnofientligt skämt som brukar fungera i Sverige, men där gick de verkligen inte hem.

– Storbritannien och Irland har mycket längre tradition av standup comedy än Sverige. Publiken har därför mycket högre krav på skämten. Det påverkar ståuppen i Sverige att formen fortfarande är så ny här, förklarar Ryan Bussell.

Så även om vi svenskar kan skratta åt en god brittisk komediserie betyder det alltså inte att vi har samma ståuppsmak som britterna. Men vad är det då vi skrattar mest åt när vi går på ståuppklubb? Ryan Bussell, som har möjlighet att betrakta oss lite utifrån drar samma slutsatser som nyzeeländske komikern Al Pitcher har gjort före honom: svenskar skrattar gärna åt sig själva.

– Ni gillar när man driver med Sverige och svenskarna. Ta en sådan sak som att Sverige var neutralt i andra världskriget. Det är inte något svenskarna är så stolta över, men ni kan skratta åt det. Sådan opatriotisk humor skulle inte fungera i USA.

Eva Viding Bussell tror att det finns både en koppling till Jantelagen och till att svenskarna tycker om att vara sedda.

– Kommer en utländsk komiker hit och skämtar om Sverige blir vi väldigt till oss.

Eva Viding Bussell och Ryan Bussel: humorpar från Knivsta.

Eva Viding Bussell och Ryan Bussel: humorpar från Knivsta. Foto: Per Johansson

Ryan Bussell, som driver klubbarna Crossfire och Crossfire Söder i Stockholm, började med standup 2011 efter att länge ha varit sugen på att prova det. Eva Viding Bussell hängde det första året med runt på klubbarna som stöd och bollplank, men bestämde sig sedan för att prova även hon.

– Jag är biljardinstruktör också, så jag var van att stå inför folk och prata och skämta.

Båda inledde sina karriärer i nybörjartävlingen Bungy Comedy som flera av de komiker som har kommit fram de senaste tio åren har varit med i. Bland vinnarna genom åren finns Petra Mede, Aron Flam, Soran Ismail och den för Uppsalaborna säkert inte helt okände radioprogramledaren och komikern Christer Engqvist. Eva Viding Bussell slutade själv tvåa i tävlingen den säsong hon var med.

– Det var ett väldigt tryggt sätt att börja på och man fick coachning av arrangörerna, berättar hon.

Uppsalapubliken har hon framför allt kommit i kontakt med genom klubben Arom i Luthagen, som nyligen hade nypremiär efter ett längre uppehåll.

– Det är en trevlig publik där, som kanske inte är så van vid formen. De är inte så mycket för skämt om sex och politik, konstaterar hon.

Ett bra recept på ståupphumor är enligt Eva Viding Bussell till exempel en uppräkning av ett antal saker där sak nummer tre eller fyra avviker från de andra på ett komiskt sätt. Det är alltså samma idé som den sketch Mats Grimberg på SVT beskrev där en normal situation övergår till något skruvat. Det mest bekanta exemplet är egentligen en Bellmanhistoria där tysken och norrmannen gör eller säger något förväntat medan Bellman bryter mot normen.

Eva Viding Bussell berättar att hon helst gräver där hon står när hon letar efter ämnen att skämta om och både Ryan och bonusdottern Lina hamnar lätt i skottgluggen.

– Det kan ju vara känsligt att skämta om sin bonusdotter, men jag brukar kolla med henne innan att det är okej. När hon var yngre kollade jag med Ryan också.

När paret uppträder samtidigt på någon klubb brukar de skämta om varandra och berätta för publiken att de är ett par, vilket brukar locka till extra skratt.

– Det är bara när Ryan kör en rutin där han strippar på scen som det kanske inte är så roligt att gå på efter honom och berätta att ja, jag är gift med den där, säger Eva Viding Bussell.

Genom sin medverkan i Bungy Comedy och uppträdande på nybörjarklubben Big Ben i Stockholm har de fått en bra bild av vad helt oerfarna komiker tror ska gå hem hos publiken. Favoritämnena är bajs och analsex.

– De som fortsätter lär sig att bli mer subtila med tiden, säger Eva Viding Bussell.

– Det känns ju lite tråkigt att när du har fått de där minuterna på scen, där du har möjlighet att vara vem du vill och prata om vad du vill, lägga den tiden på att prata om ett besök på en offentlig toalett eller om att det är svårt att ha analsex med flickvännen, säger Ryan Bussell.

På Big Ben har han också märkt att inte alla som likt Josefin Johansson är bra på att hålla låda inför kompisarna klarar av att göra det inför publik.

– Man ser de där killarna vars kompisar säger att du är så rolig, du måste köra standup. Och så kommer de upp på scenen och så ser man hur allt deras självförtroende försvinner. Många komiker är i själva verket rätt introverta.

Eva skulle å andra sidan ibland kanske föredra att Ryan gjorde det omvända.

– Vi har båda mörk humor, men ibland kan jag säga ifrån. Då säger jag åt honom att det där skämtet är för grovt, det får du dra för dina polare istället. Men ibland kör du det på scen ändå, säger hon med en blick på maken.

De tio minuterna närmar sig sitt slut. Det har gått lika fort som under en lyckad dejt. Andra gånger har det känts annorlunda och då har varje sekund varit en plåga. Men det gäller att avsluta snyggt också, som en ömsesidig kyss utanför en port.

Det händer att komiker står kvar på scenen både tre och fem minuter längre än de kommit överens med klubbägaren om – bara för att få gå av med ett skratt. Det är verkligen plågsamt. Jag väljer att berätta om hur jag var spruträdd som barn och hur jag som vuxen har kompenserat genom att bli blodgivare. ”Fast då använder förstås inte sjuksköterskan en sprutnål utan kör in ett helt järnrör i armvecket på en.” Publiken skrattar, även om både jag och andra blodgivare vet att det inte gör det minsta ont att lämna blod. ”Sedan är det ju alla de där frågorna man ska svara på. Har jag varit i något tropiskt område, har jag tatuerat mig, piercat mig, knarkat, köpt eller sålt sex eller haft sex med någon annan man?”

”Det är då det slår mig, jag gör ju aldrig något roligt!”

Josefin Johansson

Josefin Johansson fyrar av sina bästa skämt under en kväll på "Oslipat" på Katalin. Foto: Pernilla Sjöholm

Vill du få hem SOUL i brevlådan?
Teckna en prenumeration!

 
 
Annons