Det är morgon och hela Tórshavn är täckt av dimma. Den spetsiga ön Nólsoy, som normalt ståtar i blickfånget från stan, orkar knappt avteckna sig genom det grå filtret. Färjorna verkar gå som de ska, men vi gissar att det är en dålig dag att bli strandsatt där ute. Istället tar vi bilen norrut på Streymoy, en av de sex öar som är förbundna med varandra genom broar och tunnlar.
Redan efter någon minut är vi på fjället, ensamma på vägen som slingrar sig längs sluttande bergssidor och forsande vattenfall. Att köra på Färöarna är lite som att köra genom Sarek. Långa bitar är det gröna landskapet lika öde och svindlande vackert som Sveriges stoltaste nationalpark, men samtidigt begåvat med moderna vägar som löper genom dalar, längs med fjordar och ibland genom hela berg.
När vi kör in i en tunnel skiner solen, och när vi några kilometer senare kommer ut på andra sidan faller snöflingorna i ett virrvarr i luften. Ett par av tunnlarna går under vattnet, och en del är enfiliga, med små fickor insprängda i berget, där bilarna kan passera med minimala marginaler.
Det är kanske inte så konstigt att det vanligaste tunnelklottret är »Jesus«. Radion hackar och rosslar varje gång vi kör in i mörkret, och återkommer med allvarliga röster och samma budskap varenda gång vi hittar ut i ljuset igen: Jesus.
Religionens fäste är starkt på Färöarna. Mer än 80 procent av befolkningen tillhör den evangelisk-lutherska folkkyrkan och därutöver finns en rad inflytelserika frikyrkor. Jämfört med övriga Norden råder det fortfarande en allmänt konservativ inställning till frågor om sexualitet och abort på Färöarna. En stor del av färingarna var också emot beslutet att upplösa det omfattande alkoholförbudet 1992. Dessförinnan serverades alkohol endast på särskilda medlemsklubbar. Idag finns sex vardagsöppna systembolag, under namnet Rúsdrekkasøla.
Visst kan Färöarna beskyllas för att vara konservativt i många avseenden, och det är riktigt att invandringen till det lilla öriket med sina 48 000 invånare är oerhört begränsad. Men när en delegation från Sverigedemokraterna efter ett besök sommaren 2008 utsåg det till sitt idealland, då hade de fått något om bakfoten. När de kom hem hyllade de särskilt »poeten« Haraldur, som på nationaldagen hade hållit ett tal och gjort stort intryck, med sin starka nationalistiska stolthet. Det var bara det att Haraldur inte finns på riktigt. Under peruken heter han Sjúrdur Skaale och är en satiriker och vänsterpolitiker. Pinsamt för Sverigedemokraterna, men i färöisk media skrattade man gott åt missförståndet.
Vindlande vägar tar oss till den lilla byn Saksun, där vi kan vandra omkring på den sandbottnade lagunen en stund, innan tidvattnet börjar jaga in från Atlanten. Vi fortsätter till nästa ö, Eysteroy, och upp på fjället. Vi tar pauser där utsikten kräver det, och det är ganska ofta. Vi paxar hus vi skulle vilja bo i, och oftast är de pastellfärgade, försedda med torvtak, bolmande skorsten och betande får. Men vi slutar inte där. I den lilla byn Eidi hittar vi en säl vi skulle vilja adoptera. I andra största staden, Klaksvik, ligger inte bara en, utan ett helt gäng färgglada träbåtar och guppar inbjudande i fjorden. Och längst upp på ön Vidoy, så långt norrut man kan komma med bil, där klättrar vi upp på en klippa som vi mer än gärna skulle vilja ta med hem som souvenir, komplett med utsikten över havet, och med de knubbiga stormfåglarna dansande i luften omkring oss.
Färöarna börjar kännas lite hemma, och det är kanske inte så konstigt med tanke på att vi klarar oss bra med svenskan som språk. Färöiskan liknar isländskan, men har också drag av en del norska dialekter. Samtidigt är danskundervisning obligatorisk i skolan, och alla vi möter tycks ha förmågan att ställa om till ett slags blandskandinaviska. Vi upplever den som betydligt enklare att förstå än danska.
I byn Gjógv, på Eysteroys nordvästra sida, blir det skandinaviska släktbandet extra tydligt, när vi zappar mellan dansk och svensk tv på hotellet. Utanför fönstret forsar älven fram i den tätt bebyggda lilla byn. Det finns inte många hus i Gjógv, men de få som finns står nära varandra, som för att söka trygghet. Byn är hårt utsatt av vädrets makter, och enda sättet att gå iland med båt är att vinscha upp den på en ramp som byggts i en spricka i berget, där vågorna är något mindre kaotiska än strax utanför. Intill kyrkan ligger en helikopterplatta – en vanlig del av den färöiska infrastrukturen. Det moderna lever sida vid sida med gamla traditioner.
Vid älven står en dam framåtlutad och sprättar upp en fårmage. Hon tömmer det gröna innehållet i vattnet och tvättar magsäcken noggrant. Den ska bli blodkorv, förklarar hon, och beklagar sig sedan lite över att ungdomarna tycker att det är äckligt att hålla på med inälvor.
– Fåren äter ju ändå bara gräs, det är väl inte så farligt. Men de unga äter kanske inte blodkorv nuförtiden.
Fåren, som är nästan dubbelt så många som människorna på Färöarna, utgör också en viktig ekonomisk faktor i samhället. De går ute året om, är mer eller mindre vilda och rör sig ofta långt uppe på fjället. Därför behövs gott om folk och ett gäng hundar för att valla in dem när det är dags för slakt. Absalon Hansen är en av de som jobbar intensivt under slaktsäsongen i oktober. Vi följer med honom en tidig morgon, när gryningsljuset fortfarande bara anas som ett chockrosa streck i horisonten. I en bur på pickupens flak sitter bordercollien Moss och parerar svängarna. Han är spänd av förväntan och vet precis vad som är på gång.
Väl framme vid fårhuset gör han glada hälsningsrundor bland de reflexvästförsedda männen. Mest av allt uppvaktar han trots allt sin egen husse, och ser ut att vädja om att få ge sig av och jobba.
Så är det äntligen dags, och gänget delar upp sig i trupper som sprids över berget. Efter någon timme ser vi de första fåren uppe på en bergskam. Moss får äntligen chansen att jobba när en liten utbrytargrupp på fem får är på väg åt helt fel håll långt där uppe. Hunden sätter blixtsnabbt av, men lyder varje kommando från Absalons visselpipa; höger, vänster, framåt, stopp. Moss får en snabb klapp för genomfört arbete, och så vänder gänget hemåt för att driva in fåren i ladan och skilja lammen från tackorna. Sedan tar man hem lammen och slaktar dem i källaren.
– Det är så man gör här. Vi har inga slakterier, säger Absalon Hansen, som efter några timmar på fjället funderar på att runda av dagen med lite löpning.
Han är ju inte bara hundförare, fotograf och fritidsledare, utan även färöisk mästare i sju sporter, varav maraton är en. OS-drömmen har det ändå inte blivit något av. Anledningen är att Färöarna inte är någon självständig medlem i Olympiska kommittén, vilket ger Absalon möjligheten att tävla för Danmark.
Förhållandet till Danmark skaver fortfarande lite, även om den stundtals ganska heta debatten om självständighet svalnat en del på sistone. Jag undrar om han ändå inte övervägt att tävla under dansk flagg, men Absalon Hansen skakar intensivt på huvudet med cigaretten hängande i mungipan.
– Aldrig, säger han kort när han blåser ut röken.