Luftfuktigheten ligger som en våt filt över flygplatsen i staden Sandakan. Vi har precis landat på den nordöstra sidan av Borneo, världens tredje största ö och i mörkret är det svårt att skilja regnskogen från natthimmeln.
Därför är det en underlig upplevelse att vakna morgonen därpå och upptäcka att man är mitt i en djungel i färgskalans alla gröna färger. Den tunga kvällsluften har ersatts av ett tunt dimtäcke och en kakofoni av fågelläten har tagit vid efter nattens cikador.
Fönsterrutorna på vår bungalow har immat igen och gräsmattan utanför täcks av en tunn slöja av dagg. Tio minuters gångväg bort genom den förtrollande regnskogen ligger ett av världens största rehabiliteringscenter för vilda orangutanger. Sepilok Rehabilitation Centre, som är en av Borneos viktigaste turistattraktioner, har sedan starten 1964 hjälpt hundratals föräldralösa och skadade orangutanger till återanpassning – i dag finns omkring 60 primater på de 4 300 hektaren.
Storheten med Borneo är närheten till det vilda. Och att få uppleva närkontakt med en respektingivande 70 kilo tung orangutanghane är naturligtvis en erfarenhet i sig. Men rehabiliteringscentret är inget zoo och det finns inga garantier att överhuvudtaget få se några djur – fast det ska mycket till för att de inte ska dyka upp när det vankas mat. Så när det slutligen prasslar till i trädkronorna över våra huvuden, lägger sig en andaktig tystnad över besökarna. Orangutangerna är givetvis vana vid att bli betraktade och bjuder utstuderat åskådarna på några extra kullerbyttor. Men när de väl sätter sig till ro för att äta blir rollerna snarare omvända. Några turister börjar skruva på sig lite obekvämt när de inser att de själva nu är bevakade, de sätter tillbaka linslocken på teleobjektiven och traskar försiktigt därifrån. Respektfullt och en erfarenhet rikare.
Visst kan Sepiloks rehabiliteringscenter kännas tillrättalagt med sina perfekta plankgångar, matstationer och varnande skyltar – särskilt för den som är ute efter en genuin djungelupplevelse. Men det är viktigt att komma ihåg att rehabiliteringscentret inte är en djurpark. Den enda anledningen till att turister får komma in är att få verksamheten att gå ihop – att rädda föräldralösa och skadade orangutanger.
Mer genuin djungelupplevelse blir det däremot nästa dag då vi ger oss i väg till Kinabatanganfloden som sträcker sig 560 km genom Sabahs böljande regnskog. Floden och dess bank är ett av världens rikaste ekosystem med flera djur som inte finns någon annanstans.
Vår guide Aloy som möter oss i en träbåt förklarar att sannolikheten att få se vilda orangutanger tyvärr inte är så stor. Men det ska snart visa sig att gudarna är på vår sida denna dag. Efter ett par timmar uppför Kinabatanganfloden lyckas Aloy nämligen lokalisera några rödskimrande pälsar högt uppe i träden. En unge tittar skyggt fram i kvällssolen bland lövverket och hans mamma betraktar oss nyfiket på säkert avstånd. Vi stiger av båten och kämpar oss fram genom den snåriga regnskogen. På behörigt avstånd betraktar vi sedan familjen som sitter tryggt och tuggar högt uppe i trädtopparna.
Den utrotningshotade orangutangen lever vilt på två ställen i världen i dag – Borneo och Sumatra. Uppskattningsvis finns det totalt bara 60 000 djur kvar, nästan alla på Borneo, och de senaste 100 åren har populationen minskat med 90 procent.
– Orangutangen är skövlingens offer, säger Aloy och syftar på att en stor del av Borneos regnskog bränns ner för att ge oljepalmsplantagen mer utrymme.
Bara hälften av öns ursprungliga skogar finns kvar i dag. På senare tid har emellertid delstaten Sabah hårdsatsat på ekoturism och flera politiska avtal har tecknats mellan öns tre olika regeringar för att bevara den unika miljön på Borneo. Men vägen till full återhämtning är lång och krokig.
– Det är svårt när det handlar om pengar, säger Aloy.
Regnskogen omkring oss är också hem åt vilda noshörningar, pygméelefanter och den så populäre näsapan som lever sitt bekväma haremsliv bland trädkronorna. Borneo är också en våt dröm för alla fågelentusiaster med över 350 fågelarter.
– Look! Crocodile, utbrister plötsligt Aloy när vi sakta glider fram på det chokladmjölksbruna vattnet.
Saltvattenkrokodilen får syn på oss och försvinner långsamt ner i Kinabatanganfloden. Durken på vår träbåt känns plötsligt mycket tunnare och osäkrare.
Några dagar senare befinner vi oss på en buss genom Ranaudistriktets krokiga bergvägar. Vi är på väg mot Sabahs huvudstad Kota Kinabalu på västkusten. Kota Kinabalu är mest känt som transitstad till övriga Borneo och för att trekkingvänliga Kinabaluberget ligger alldeles utanför staden. Men vi är här för att uppleva nationalparken Tunku Abdul Rahmans fenomenala snorkelvatten.
En kort båtresa från Kota Kinabalu finns fantastiska korallrev med fiskar i alla tänkbara färger. Vattnet är kristallklart och stränderna lena som vetemjöl. Av parkens fem öar är Manukan och Sapi de klart bästa för snorkling.
Livet under vattnet här är nästan lika imponerande som det i Kinabatangans flodbank eller i trädtopparna i Borneos trolska regnskogar.
Den biologiska mångfalden är fascinerande. Förhoppningsvis får också kommande generationer uppleva den.