– Tervetuloa, välkomna! Det är kanske inte alla här som förstår finska. Peikko, det betyder troll. Äiti är mamma, isä betyder pappa, mustikka, det är blåbär.
Östhammars kommuns finskspråkiga koordinator Anna-Maija Högström förklarar några ord för publiken som kommit till Vretaskolan i Gimo en tisdagskväll för att se finskspråkig teater. Pjäsen utspelar sig i trollskogen, ”peikkometsä”, och de som agerar troll är skolbarn som läser finska utöver den schemalagda undervisningen.
Sointu Alm sitter i publiken. UNT talar med henne och några andra efter föreställningen. Hon hoppas att barnbarnens språkintresse håller i sig.
– Man får mycket gratis om man lär sig flera språk tidigt.
Sointu Alm kom till Sverige 1970, när hon var tolv år. Jobb för föräldrarna var det som styrde flyttlasset till grannlandet. För Sointu Alm blev det en ganska tuff start.
– Det tog väl ett år innan jag förstod svenska, sedan var det svårt att börja prata själv.
Hon minns att hon hade tre finskspråkiga klasskamrater, men att det bara var hon som använde sitt modersmål i skolan.
– Jag tror att de skämdes och inte vågade prata finska. Men då skäms man ju för vad man är, säger Sointu Alm.
Mikael Jäderbratt är son till Sointu Alm. Han är född i Sverige och kunde inte finska när han var liten. När han var i sexårsåldern införde familjen tillfälligt svenskförbud hemma och då gick det rätt fort att lära sig. I tre år på lågstadiet gick han dessutom i finsk klass i Gimo. Senare har han av naturliga skäl mest talat svenska, med undantag av en period i arbetslivet.
– Innan jag började på Sandvik jobbade jag som resemontör och svetsare. Det är många finnar i den branschen, så då blev det att jag pratade mycket finska igen. Jag skulle önska att mina barn fick ha finska mer än en timme i veckan i skolan.
Päivi Lintula bor i Stockholm men är uppvuxen i Gimo och har nära släktingar på orten. Båda föräldrarna är från Finland, och pappan har flyttat tillbaka. Under hennes uppväxt talades bara finska hemma. De första tillfällen då hon använde det svenska språket var på lekplatser med andra barn, i femårsåldern.
– Är det någon som frågar så säger jag att jag är finne. Och jag pratar bara finska med min dotter. För mig är det viktigt att hon blir finsktalande. Hela min släkt på pappas sida bor i Finland och jag har en bror som också flyttat tillbaka.
Samtalet leder in på 1960- och 70-talets bild av finnar i medierna. Det rapporterades om finnar i samband med knivslagsmål, alkoholproblem och socialbidragstagare. För många finnar var det svårt att bli kvitt den bilden som även påverkade barnen i skolan.
– Man blev ju mobbad i skolan för att man var finne. Men jag är stolt för mitt finska arv, säger Päivi Lintula som kommer ihåg när glåporden upphörde.
– Det var när det öppnades en flyktingförläggning här. Då slutade trakasserierna mot oss.
Det finns finska lokalföreningar i Österbybruk och i Gimo. Medlemmarna träffas och har dans- och karaokekvällar, och givetvis blir det en del bastubad också. Enligt Sointu Alm är det främst pensionärer som umgås i föreningarna. De yngre generationerna är ofta mer integrerade i det svenska samhället. Men vissa traditioner lever kvar. Vid påsk äter man ”memma”, bestående av malt, korn och sirap. Till det serveras grädde och socker. Päivi Lintula rynkar på näsan och kallar det för brun gegga. Sointu Alm ler.
– Har man vant sig att äta det så är det gott, säger hon.
Utanför klassrummet väntar Anna-Maija Högström på att få låsa skolan. Om några dagar ska hon till Österbybruk på en finsk danskväll, men innan dess stundar ett samrådsmöte med en finsk förening om hur kommunen kan utveckla och organisera till exempel anhörigstöd, konsumentupplysning, mötesplatser på finska och matlagningskurser för äldre som är ensamma. Över tio procent av kommuninvånarna är finnar i första, andra eller tredje generationen visar hennes egen kartläggning. Anna-Maija Högström suckar lätt och säger att mycket återstår att göra, inte minst inom äldreomsorgen och på kommunens hemsida. Det är även svårt att kartlägga behoven hos dem med finskt påbrå som är i yngre medelåldern. De är sällan aktiva i de finska föreningarna.
– Vad vill de? Även om många av dem nu har anpassat sig till den svenska kulturen och språket behöver de ju inte välja bort det finska.
Hon menar att det är ett privilegium att det faktiskt finns en lag som ger Sverigefinnarna vissa rättigheter och möjligheter.
– Jag vill gärna att de som är finnar i Östhammars kommun ser sin finska bakgrund som en guldklimp att vårda.
Ett levande språk kan vara en nyckel till ökad kunskap om sedvänjor och traditioner. Forskning visar också att flerspråkighet leder till bättre skolresultat. Men det handlar även om identitet. 13-åriga Linnéa Tiempo från Norrskedika är tredje generationens finländare, som är samlingsnamnet för finnar och finlandssvenskar. Hon har läst finska i skolan på en håltimme en gång i veckan i snart ett år.
– Jag känner mig lite finsk i dag, och jag tänker fortsätta med finska tills jag kan språket. Det vore kul att förstå vad pappa och hans föräldrar pratar om ibland.
Vad säger då Östhammars kommunchef Peter Nyberg om det statliga uppdraget från år 2010? Han menar att mycket arbete återstår och poängterar att efterfrågan ska vara styrande.
– I det här förvaltningsspråkuppdraget gäller det för oss att jobba med sådant som inte annan lagstiftning redan reglerar. Där är våra samråd med de finska föreningarna viktiga. De kan de här frågorna absolut bäst och bevakar de finsktalandes intressen.