Folk brukar ha kräftkalas på kvällen i sina trädgårdar. Från festplatsen hörs musiken och syns fyrverkeriet över hela samhället.
Men med mörkret kom också regnet på lördagskvällen. Dessbättre upphörde det ungefär samtidigt som Calle Kristianssons band började spela från flotten ute på vattnet. Vid klockan 22 började det bli kö i entrén. Biljetten kostar 200 kronor. Intäkterna är simbadföreningens största inkomstkälla under året.
- Vi har 600 förköp, säger Agne Wikman, 69, när han som hastigast hämtar några skurtrasor i Brygghuset för att torka torrt i biljettluckorna.
Det lilla gula Brygghuset är centrum för funktionärskåren. Härifrån dirigerar ordföranden i simbadföreningen, Marie Gustavsson, sina medarbetare, bjuder dem på fika och varmkorv och unnar sig själv då och då en mugg kaffe och en cigarett. Varför man började simma omkring med facklor i augustikvällen i mitten på 1930-talet är det ingen som riktigt vet. Men ceremonin utgjorde avslutning på simskolan.
Några år på 1980-talet lades festen ner av ortens simsällskap. Då bildades simbadsföreningen som också tog över och utvecklade campingen. Veckan före festen stängs campingen för att rymma tivoli. Men Anki Karlsson från Märsta och hennes familj har stannat kvar i närheten.
- Det är nionde året vi campar här och deltar i Eldfesten. Den måste ses. Sedan åker vi hem, säger hon.
När rockmusiken på flotten tystnat drar det ihop sig. Musiken i högtalarna blir vackert ödesmättad en lång stund. Några facklor signalerar simmarnas ankomst. De marscher förbi på bryggan nära åskådarleden som nu uppskattas till 1 500 personer.
Alla simmare är inte unga och slanka flickor och pojkar. Men de är allvarliga, det är en stor ära att få uppträda här. De stiger samtidigt ner i vattnet från två håll. Någon blåser i en visselpipa och med bara en hand i vattnet utför de olika formationer i eldskenet från facklorna. Ingen säger något, det skulle nog skada stämningen. När simmarna sakta dragit sig tillbaka (och någon hoppat i vattnet från tiometersavsatsen på hopptornet), börjar det långsamt stiga elektriska ljuskreationer upp ur vattnet på nära håll. Den ena efter den andra. Nu förekommer dämpade, spridda applåder och förtjusta utrop.
Men man rycker till vid den första fyrverkerismällen. Allas blickar riktas uppåt. Det brakar och sprakar och lyser en god stund. Därpå tillbaka till lugnet igen. En upplyst gondol glider nu smidigt i en stor högersväng mellan ljus- och vattenspelen. Musiken är stilla, vacker. Henrik Tapper heter gondoljären. I fram sitter ett ungt par klädda i vitt.
Agne Wikman berättar att fyrverkerierna kostar 110 000 kronor, inklusive pyroteknikern, Uppsalabon Peter Nordins, regi. Beloppet sponsras av ortens företagare, annars skulle det inte bli något alls över i kassan för simbadföreningen att underhålla byggnader och bryggor. Agne Wikman var liten pojke på de första eldfesterna.
- I princip är ritualen densamma, men mer påkostad nu för tiden, säger han.
När de sista raketerna skjutits av är Eldfesten plötsligt slut. Nu vidtar dans och öltält och skrål och festen blir helt vanlig igen.