Alexander Westerlund är något så ovanligt som en ung storbonde med framtidstro. När han var 20 år byggde han med stöd av Upplandsstiftelsen en ny ladugård för 80-talet dikor och kalvar intill föräldrarnas gård. I år ska han bygga en ladugård till, för att kunna öka besättningen något men framför allt för att djuren ska få bättre plats och trevligare miljö i samband med kalvningen.
– Korna ska kunna kalva på djupströbädd. Det är mer lättarbetat, och jag tycker att det känns bättre för djuren också, säger Alexander Westerlund över en kopp kaffe i köket.
Huset har han och sambon Emeli Widén ritat och byggt till stora delar själva, och det är en öppen planlösning där man kan blicka ut över ängar och åkermark till ladugården och föräldragården med anor från 1500-talet på andra sidan vägen. Någon press på att han måste följa i släktens spår har Alexander Westerlund aldrig känt.
– Nej, det är bara roligt att föra det här vidare.
Alexander Westerlund driver eget företag sedan år 2005 efter att ha gått lantbruksskolan i Jälla. Hans far har fortfarande ett 15-tal dikor och en del skog och åkermark som han jobbar med, men det är Alexander Westerlund som är storbonden i familjen numera. Förutom djuren har han 180 hektar betesmark och 220 hektar åkermark för spannmål och vall.
– Men det är tur att du har haft din pappa. Det hade nog varit tufft att gå in i den här branschen som 20-åring utan hjälp, säger Emeli Widén som själv jobbar som säljare i kontorsmöbelbranschen i Uppsala.
På sikt kan hon tänka sig att jobba deltid med lantbruket tillsammans med maken. Oerfaren är hon inte, eftersom hon vuxit upp i Alunda med flera släktingar som haft lantbruk.
Vi lämnar huset och tar oss över till ladugården. I slutet av maj är det dags för djuren att ge sig ut på bete. Alexander Westerlund har sju olika betesmarker där korna håller landskapet öppet och bidrar till att upprätthålla den biologiska mångfalden. Den sällsynta mnemosynefjärilen finns på Söderön, och med stödet från Upplandsstiftelsen kan Alexander Westerlund låta korna beta under vissa perioder på olika marker för att underlätta för fjärilens fortlevnad.
Djuren i besättningen är av raserna limousin, charolais och aberdin-angus. Kalvarna går till slakt i Strömsberg när de är mellan 18 och 24 månader och inkomsterna från slakten står för en tredjedel av det som Alexander Westerlund lever av. Lika mycket ger EU-stödet, som han personligen helst skulle vara utan.
– Det vore bättre om priserna på kött gick upp.
Alexander Westerlund får också inkomster genom snöröjningsentreprenad och rundbalning åt andra lantbrukare. Sammantaget jobbar han rätt mycket. Han mekar och svetsar med maskiner, skottar skit i ladugården, avverkar i skogen och är ute vid djurens hagar om vartannat. Men han anser ändå att han har världens bästa, friaste och mest varierande jobb.
– Man måste nog ha ett brinnande intresse för jordbruk för att hålla på, säger Alexander Westerlund som blev helt paff när han fick ett brev från hushållningssällskapet om att han tilldelats utmärkelsen Årets Upplandsbonde.
– Jag trodde att det var en faktura i brevet! Men det är kul att få uppskattning.
Förutom utmärkelsen får han 10 000 kronor. Pengarna kommer att gå till utemöbler till den nybyggda altanen vid huset. En och annan grillkväll på uteplatsen ska nog Alexander Westerlund och Emeli Widén hinna med i sommar – hoppas de i alla fall.