Vad är det du ska göra i gruppen?
– Jag är en av femton internationella experter som tillsammans med ett flertal FN-organ och andra organisationer ska ta fram en plan för ett långsiktigt och uthålligt arbete mot resistens och samordna insatserna inom FN. Gruppen ska också lämna en rapport till FN:s generalförsamling 2018, som jag hoppas kan bygga på en gemensam vision från gruppen om framtida insatser, säger Otto Cars, senior professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet samt grundare av det internationella nätverket ReAct som arbetat för att lyfta frågan i FN.
Hur kan den visionen se ut?
– Det behövs ett bindande avtal liknande klimatavtalet från Paris för vår framtida hantering av antibiotika. Vi måste radikalt minska den onödiga användningen av antibiotika inom sjukvården och djuruppfödningen. Jag tycker att klimatfrågan är en bra analogi: vi har sedan efterkrigstiden överförbrukat och förstört den antibiotika vi har på grund av felanvändning och oförstånd. Nu börjar vi se hur allvarligt det är och inser att vi måste ha ett gränsöverskridande samarbete för att bevara denna globala begränsade resurs. Alla har ett ansvar, precis som inom klimatfrågan. Men låginkomstländerna kan vi inte ställa samma krav på.
Varför inte det?
– Deras hälsosystem är ofta så outvecklade och svaga. Om det bara finns ett fåtal läkare i ett land kan man inte kräva att bara läkare ska få skriva ut antibiotika. I dessa länder får patienterna ofta själva stå för sin sjukvård och köpa något läkemedel de tror fungerar.
– De behöver också få tillgång till den senaste och därmed dyraste antibiotikan. Varje år dör över 200 000 barn i blodförgiftning för att de inte får fungerande antibiotika. Det behövs en global fond så att dessa länder kan bygga upp system för en kontrollerad tillgång och användning av antibiotika.
Hur stor roll spelar det att vi anstränger oss om antibiotika säljs på gatan i vissa länder?
– Ju bättre vi blir i Sverige, desto mindre risk att vi utvecklar resistenta bakterier här. Men vi kan ju inte skydda oss från resistenta bakterier som kommer hit när människor reser, och där måste vi jobba internationellt vilket kräver avtal och överenskommelser. Men även i rika länder till exempel i USA och inom EU finns fortfarande stora brister i hur antibiotika används, och trots att detta är en gränsöverskridande fråga är ansvaret fortfarande nationellt.
Problemet med resistens har ju varit känt så länge, varför har det tagit sådan tid att få upp den på hög nivå?
– WHO borde ha tagit ett större ansvar tidigare. Det finns minst två anledningar till att man inte gjort det. För det första är WHO väldigt sjukdomsstyrt, och antibiotikaresistens är ju ingen sjukdom. Däremot är det som en långsam pandemi som undergräver hela vårt moderna sjukvårdssystem; för att kunna utföra operationer och cancerbehandlingar krävs ju fungerande antibiotika.
– För det andra har man förlitat sig på att läkemedelsindustrin ska ta fram nya antibiotikasorter hela tiden. Men problemet är att det inte har utvecklats någon ny antibiotikaklass sedan 1987.
Går det alltså inte att hitta ny antibiotika?
– Jo, men det kräver att forskare samarbetar, över gränserna. Här i Uppsala finns ett stort sådant EU-finansierat projekt, ENABLE, som har börjat hitta molekyler som skulle kunna bli ny antibiotika. Läkemedelsindustrin är en viktig medaktör, men det krävs nya finansieringsmodeller för antibiotikaframställning. I dag tar industrin hem forskningskostnaderna via försäljning, men vad gäller ny antitbiotika ska den ju användas så lite som möjligt och därmed finns små vinster att göra. Ett möjligt alternativ är att köpa ut patenten.
Läs mer: Uppsalaföretaget som kan ha lösningen på dödligt problem
Läs mer: Unikt antbiotikacenter startar i Uppsala
Hur orolig ska man vara själv över att drabbas av resistenta bakterier?
– Här i Sverige har vi ju jobbat längre mot problemet, så vi har bättre förutsättningar. Men vi kommer att se fler dödsfall i resistenta infektioner även i Sverige. Vi bär själva på uppemot 2 kilo bakterier och ny forskning från Uppsala universitet visar att de blir alltmer resistenta – vart femte barn på Uppsalas förskolor bär på resistenta bakterier. Om de sprids till blodet, till exempel efter en sårinfektion, måste vi ha tillgång till fungerande antibiotika. Annars kan en sådan infektion bli dödlig. Och vid operationer, transplantationer och cancerbehandlingar är vi helt beroende av fungerande antibiotika.
Läs mer: Så ska upplänningar äta mindre antibiotika
Finns det någon ljusglimt?
– Ja, jag har följt det här i mer än 20 år och ser vilka enorma politiska framsteg som gjorts bara de senaste två åren. Det finns i dag en ny medvetenhet, även i de fattigare länderna. Vi är på väg att försöka reparera de förlorade åren, även om vi kommer att se konsekvenserna av resistens de närmaste åren.
– Sedan ska man komma ihåg att det här problemet inte går att lösa. Så länge vi har antibiotika kommer vi att ha antibiotikaresistenta bakterier. Men vi måste jobba för att minska resistensen och ha ett tillflöde av nya antibiotika så att vi kommer i balans. I dag finns ingen sådan balans.
Vad kan man göra själv?
– Köp aldrig antibiotika själv på en resa, det kan till och med vara farligt eftersom man inte säkert vet vad den innehåller. Självbehandla dig aldrig, utan följ det läkaren säger. Men fråga alltid läkaren om antibiotika verkligen är nödvändigt eller om det går att vänta, man kan komma överens om ett återbesök om det inte går över. Lämna tillbaka överbliven antibiotika till apoteket. Och ha en bra livsmedelshygien för att undvika att bli sjuk av bakterier, det är viktigt är att skilja på skärbrädorna för att inte blanda rått kött och grönsaker.