Är civilkuraget utbrett i Sverige i dag?
– Vi har egentligen ingen bra måttstock för civilkurage, men vi kan mäta graden av social tillit i ett land – alltså i vilken grad människor tror att andra är goda och vill dem väl. Det man ser är att social tillit är högre i Sverige och Skandinavien än i resten av världen. Man tror att civilkurage är mer frekvent när tilliten är starkare; det är lättare att ta risker för en annan person om man inte misstror den. Det finns också en kollektiv känsla av stöd människor emellan i ett sådant samhälle.
Vad beror den höga sociala tilliten på?
– Vi har ett mer jämlikt samhälle, med mindre sociala klyftor och en välfungerande välfärdsstat – alla dessa ingredienser är positiva för tilliten. Min bedömning är att graden av civilkurage är stark i Sverige i en internationell jämförelse. Vad som kan vara bättre med till exempel USA, där jag växte upp, är att amerikaner har en större tendens att prata med främlingar. I en nödsituation kan det behövas och därför är Sveriges höga sociala tillit lite av en paradox.
Vad är det som får oss att agera och gripa in?
– Det är en blandning mellan omständigheter och karaktär. Vi människor påverkas mycket av sammanhanget vi befinner oss i. Om jag är den enda personen som ser en nödsituation är det större chans att jag agerar än om det finns femton andra som kan ingripa i stället för mig. Skillnader i bakgrund och temperament spelar också roll. Man kan se vissa statistiska mönster bland dem som räddade judar under andra världskriget. De kom ofta från familjer där de träffade personer från andra religioner och kulturer redan i barndomen, hade föräldrar och lärare som inte var särskilt riktade mot lydnad och de gavs mer frihet än vad som var vanligt enligt den då rådande normen.
Och vad gör att människor inte ingriper?
– Flera olika faktorer ligger bakom passiviteten, så som rädsla och om situationen kan vara farlig för egen del. Men det kan också vara en känsla av att situationen är främmande, osäker eller pinsam. Studier visar att det under decennier har varit rädsla och nervositet som toppar anledningarna till varför människor inte ingriper, men nu visar det sig för första gången att tidsbrist är ett mer frekvent svar.
Vilken betydelse har civilkurage för samhället?
– Det skapar en mycket varmare och tryggare ton i vardagen. Polisen, ambulanspersonal och socialarbetare kan inte vara överallt varje gång något händer. Om vi vet att vi kan lita på varandra för stöd skapar det också ett slags skydd åt demokratin. Civilkurage är en huvudingrediens i motståndet mot diktaturer och totalitära stater.
Så ju mer man ser av det, desto mer sprider det sig?
– Ja, absolut. Civilkurage smittar av sig, liksom rädsla – det är särskilt tydligt i hjälporganisationer och medborgarrättsrörelser där en moralisk auktoritet skapas och drar in andra i rörelsen.
Vad tror du om framtidens civilkurage, kommer det att öka eller minska?
– Vi kan se vissa tecken på att det gradvis minskar. Delvis sjunker den sociala tilliten i nästan alla industrialiserade länder, inklusive Sverige. Den sjunker ganska långsamt här men det är ändå ett bekymmersamt tecken. Effekterna av det här kan innebära att samhället blir lite kallare och att varje person tar hand om sig själv i första hand. Samtidigt ser vi att de som flyttar från länder med låg social tillit till ett samhälle med motsatt nivå snabbt anpassas sig till det högre läget. Det är ett mycket positivt symptom – särskilt när det gäller invandring.
Sophia Sinclair