I princip varje gång Tilde-Laurentia Antesson rör sig i offentliga miljöer råkar hon ut för killar och män som behandlar henne som ett objekt.
– Det är grabbgäng på stan som skriker, pekar, visslar, kommenterar ens kropp eller säger sliskiga kommentarer typ "Oh mama". Det händer rätt ofta att någon kommer fram och tafsar, och som ibland inte slutar fast man säger till.
Kort klänning eller mjukisbrallor – vilka kläder hon har på sig spelar ingen roll, säger Tilde-Laurentia. Hennes vänner Moa Lagergren och Emma Johansson håller med; det här är vad unga tjejer tvingas utstå.
– Jag blir skitarg. Men det händer så ofta att jag liksom gett upp, säger Emma.
Sexuella ofredanden via sociala medier är minst lika vanligt. Att till exempel få oönskade snoppbilder skickade till sig händer ofta, enligt Emma, Moa och Tilde-Laurentia.
– Man kan få en bild på en killes könsorgan med frågan om man vill ligga med honom. När man svarar nej blir man kallad hora. Såna grejer, säger Tilde-Laurentia.
Vi träffar Tilde-Laurentia,Moa och Emma – tre helt slumpvis utvalda tjejer i övre tonåren – på ett stimmigt Konditori Fågelsången, där nästan vartenda bord är upptaget denna förmiddag. De berättar att kaféer och matställen på stan är platser där killar kan bete sig rätt illa. Men de tycker att det alldeles för sällan händer att andra gäster säger till.
– Om man säger nej gång på gång ... är det inte konstigt då att folk runt omkring inte reagerar och säger till killarna eller går och berättar för personalen vad som pågår, säger Moa.
När Moa och Tilde-Laurentia var 14 år utsattes de för ett sexuellt övergrepp på ett matställe i centrala Uppsala. De satt och käkade vid ett bord när tre killar i 20-årsåldern kom in. Killarna hade med sig alkohol som de ville att Moa och Tilde-Laurentia skulle dricka, och försökte övertala dem att följa med till en lägenhet.
– Sedan började de tafsa på oss och tryckte upp oss mot väggen på restaurangen. Vi sa nej om och om igen, men de brydde sig inte. Man kände sig så himla liten, säger Tilde-Laurentia.
Ingen av de andra gästerna ryckte ut för att hjälpa dem. Men ett annat gäng killar i 20-årsåldern som plötsligt kom in blev räddningen.
– Ni ser väl att tjejerna inte vill, sa de, och drog ut killarna från restaurangen, berättar Moa.
Moa minns hur mycket skam hon kände över det de utsatts för. Under två år pratade hon inte om händelsen med någon, inte ens med Tilde-Laurentia. Hon nästan förträngde det som hänt.
– Sedan började jag och Tilde prata om det, och det var så himla bra för mig.
Än i dag kan Moa uppleva att det på något sätt är hennes fel när killar kommenterar hennes kropp, tafsar eller visslar.
– Jag kan känna skam. Man har fått det antytt på olika sätt att det är tjejers fel.
Killar med alla slags bakgrunder beter sig illa, säger de. Men det är sällan de är med om att en kille som är ensam säger eller gör något. Något händer med killar i grupp.
– De vet nog att det de gör är fel. Men det verkar som att de tävlar om vem som är äckligast, vem som är lite värre än de andra. Den där machokulturen, att vara störst och starkast, säger Tilde-Laurentia.
– Ibland säger jag snälla sluta, gå härifrån. Ibland kan jag läxa upp killar. Men det finns ju också en viss risk med att säga ifrån, säger Moa.
Tilde-Laurentia håller med:
– Ja, det skulle ju kunna bli ännu obehagligare.
Den där rädslan för övergrepp finns ständigt närvarande. Tilde-Laurentia har alltid med sig en överfallsspray som färgar förövaren röd. Moa har en nyckel mellan fingrarna om hon ska någonstans ensam på kvällen – men helst promenerar hon inte alls, utan cyklar snabbt. Emma berättar att hon alltid reagerar instinktivt med att bli rädd när hon är ute på kvällen och möter en man:
– Första reaktionen är var har jag nycklarna, var har jag mobilen, ska jag ringa någon. Även om jag vet att det är dåligt att tänka så, för de flesta män skulle ju inte göra något.
– Men man har liksom inte råd att chansa, säger Tilde-Laurentia.
Skolan är en zon som de tycker är relativt fredad från sexuella ofredanden. Det innebär inte att killarna på skolan är några änglar, säger de, utan handlar snarare om att killarna beter sig bättre innanför skolans väggar än utanför. Men de tycker själva att sexuella ofredanden diskuteras alldeles för lite i skolan.
– Vi har aldrig fått sitta ner och prata ordentligt om det här. Jo, en gång, när Tjejjouren kom. Men det räcker ju inte med en dag och sen är det överstökat, säger Emma.
Vad tycker ni att samhället ska göra?
– I stället för att säga åt döttrarna att vara försiktiga borde föräldrar lägga mer tid på att uppfostra sina söner, säger Tilde-Laurentia.
Och de tycker att skolan måste ta tag i frågan tidigt, redan i lågstadiet, och prata regelbundet om hur man beter sig, vad som inte är okej, vad tjejer utsätts för. Och inte minst: att lära alla killar att ta ansvar och reagera.
– Killar måste säga ifrån när de ser andra killar göra fel. För om man som tjej säger till bryr sig inte killen, han skrattar bara. Däremot lyssnar killar på andra killar, säger Emma.
Ingen av dem har anmält något de utsatts för. Det skulle nog ändå inte vara någon mening, tror de, de har förstått att de allra flesta fall läggs ner. De är inte heller säkra på att de skulle orka gå igenom den stora process det skulle innebära. Men egentligen, säger de, vore det ju bra om fler anmälde så att sexuella ofredanden uppmärksammades mer. Moa säger att hon önskar att det pratades mer om sexuella ofredanden och övergrepp.
– Det kanske skulle göra att färre tjejer kände så mycket skuld.