UNT har i veckan rapporterat om fall där personer tvingats tigga. I måndags skrev vi om en rumänsk medborgare som lurat åtta landsmän till Uppsala och tvingat dem att tigga under slavliknande förhållanden. I dag berättar Alina om hur hon utnyttjades de första åren i Uppsala och att hon känner till flera fall i dag där personer tvingas tigga.
Nu blir det kanske lätt att tänka att alla som tigger gör det av tvång och under hot. Men så ser inte verkligheten ut. Många tigger av egen fri vilja och får behålla pengarna själva, enligt de nationella lägesrapporter som gjorts. En del av de tiggare jag som journalist har träffat genom åren har kommit till Uppsala med släktingar. De ser detta som en bra inkomst och vissa väljer därför tiggeriet i stället för de enkla jobb som faktiskt finns i Rumänien. Under en reportageresa i Rumänien hösten 2016 fick vi bevittna hur några av Uppsalas tiggare använde pengarna till att köpa tvättmaskiner och bygga hus i sin natursköna hemby ValeaLui Stan.
Sedan finns det tiggare som befinner sig i en gråzon; de varken tigger helt av egen fri vilja eller tvingas tigga under dödshot. Många får betala en summa för att tigga på en viss plats, till någon som anser sig äga just den platsen. Absurt att hyra ut kommunens mark, tycker vi. Men kriminellt? Det är inte självklart, utan beror på vad som händer om personen inte betalar.
Verkligheten är som bekant sällan svart eller vit. Men frågan om tiggeriet har, under lång tid, kännetecknats just av förenklingar. På ena sidan vallgraven de som menat att alla tiggare tillhör kriminella nätverk. På andra sidan de som hävdat att inga oegentligheter överhuvudtaget förekommer, utan viftat bort sånt som råttan i pizzan-historier.
Men misslyckas vi med att se komplexiteten får det konsekvenser. En kvinna på nationella polisen som jag intervjuade i veckan sa rakt ut att det varit en förvirrad debatt, där även poliser varit så säkra på att det inte förekommer tvång att de fram till för ett par år sedan inte utredde misstänkta människohandelsärenden lika effektivt som andra brott. Människohandlare som utnyttjat mycket utsatta människor har alltså kunnat härja alldeles för ostörda.
Faktum är att ingen fråga jag bevakat som journalist har varit lika komplicerad som den om tiggeriet. Den är komplex på varje nivå. För potentiella givare: Ska jag ge? Till vad/vem går i så fall mina pengar? Hjälper eller stjälper det i långa loppet?
För kommuner: Vilket ansvar har kommunen för andra medborgare som befinner sig på kommunens mark? Hur mycket hjälp kan och bör ges och i vilken form? Vad blir konsekvenserna av hjälpen?
För hela landet: Hur ska en välfärdsstat hantera att det plötsligt sitter fattiga människor på gatorna? Vilken press kan sättas på Rumänien? Behövs ny lagstiftning?
Jag har inga svar. Det enda vi inom media kan göra är att fördjupa frågan och försöka skildra verkligheten just så komplex som den är.