1. Våga fråga hur en elev mår, inte bara en utan många gånger. Då märker barnet att du bryr dig. Kanske vågar han eller hon öppna sig för dig den tionde gången. Men var inkännande så att du inte blir för påstridig: det får ta den tid som barnet/ungdomen behöver.

2. En bra fråga är: "Är du orolig för någon i din familj?"

3. En elev som har det jobbigt hemma kan behöva olika typer av hjälp i skolan. Försök att hitta individuella lösningar. För vissa kan det räcka att få prata med mentorn eller en annan lärare man litar på ostört ibland, att få skjuta på ett prov någon gång eller att få gå till vilrummet då och då. Bara det att en vuxen i skolan känner till ens hemsituation kan göra livet något lättare.

4. Prata om missbruksproblem i undervisningen och informera om vilken typ av stöd som finns att få.

5. Sätt upp affischer på skolan om vilken hjälp som finns för barn till missbrukande föräldrar.

6. Var uppmärksam på elever som berättar genom att skriva om sina problem eller antyder dem i skolarbeten.

7. Om du anar att något inte står rätt till, prata med andra vuxna på skolan som också möter eleven för att tillsammans försöka lägga ett pussel.

8. Skapa möjligheter för eleven att berätta, men inte i korridoren där alla andra hör eller när det är bråttom.

9. Skolkuratorn bör visa sig mycket och aktivt bjuda in elever till samtal. Ha som rutin att alla ska träffa kuratorn.

10. Om man är orolig för att ett barn far illa måste en orosanmälan till socialtjänsten göras, men prata med den det gäller om vad du tänker göra. En orosanmälan innebär inte att det är föräldrarna som anmäls. Via socialtjänsten kan såväl hela familjen som det enskilda barnet få rätt hjälp.

Källa: Referensgruppen i Skol-Bim, det vill säga ungdomar som själva har erfarenhet av föräldrar som missbrukar.