Det visar forskare vid bland annat Umeå universitet, Karolinska institutet och Uppsala universitet i en studie som publiceras i tidskriften International Journal of Cancer.
– Trots att målet för svensk sjukvård är att ge god och jämlik vård är det tydligt att vi inte fullt ut lever upp till det när det gäller prostatacancer. Vi vet inte varför det är så, men det understryker vikten av följsamhet till det nationella vårdprogrammet för prostatacancer, säger Pär Stattin, professor i urologi vid Uppsala universitet.
Studien bygger på uppgifter om nära 75 000 patienter från Nationella prostatacancerregistret och är den mest detaljerade undersökningen hittills kring hur patienters sociala och ekonomiska ställning påverkar vården och prognosen.
När forskarna jämförde den fjärdedel av männen som hade högst inkomst med den fjärdedel som hade lägst inkomst fann de bland annat att:
De med högst inkomst fick oftare sin diagnos i samband med en hälsoundersökning.
De med med högst inkomst hade oftare en mindre långt gången prostatacancer när de fick sin diagnos.
De med högst inkomst fick oftare behandling i botande syfte med operation eller strålning vid mellansvår eller svår prostatacancer.
De med högst inkomster hade kortare väntetider till sådan behandling.
De med högst inkomst som hade högriskcancer eller spridd metastaserande cancer hade på några års sikt lägre dödlighet i prostatacancer.
Enligt rekommendationerna bör män med lågriskcancer följas med upprepade kontroller, så kallad aktiv monitorering, och behandlas endast om cancern visar tecken på att bli aggressiv. Även i den gruppen var det något vanligare att de med hög inkomst opererades.
– Att direkt operera eller stråla män med lågriskcancer innebär att i onödan utsätta dem för biverkningsrisker som impotens och inkontinens, säger Per Stattin.
Studien kan inte besvara frågan om varför män med högst inkomst också har högst chanser till en aktiv vård.
– Personligen tror jag att en viktig förklaring till denna ojämlikhet är att män med högre inkomst har lättare att kommunicera krav till vården, säger Pär Stattin.
Under de drygt sex år som männen följdes upp var inte prostatacancer utan hjärt-kärlsjukdomar den klart vanligaste dödsorsaken bland dem.
– Det är när det gäller död, oavsett orsak, som vi ser den allra största ojämlikheten. Bland dem som var äldre än 65 år var dödligheten bland männen med högst inkomst bara hälften så hög som bland männen med lägst inkomst, säger Pär Stattin.