– Vi har gjort både väntade fynd och några helt oväntade, säger John Ljungkvist, arkeolog från Uppsala universitet från botten av en lerig grop i Gamla Uppsala.

Området strax norr om Gamla Uppsala kyrka, en platå, är omgärdad av blågula plastband och den nakna leran är framgrävd i kvadratiska former. Tonvis av lera har en gång transporterats hit för att skapa den upphöjda grunden för byggnaden, en terassering. Avsikten var antagligen att imponera på omgivningarna, att visa på makt och rikedom. De tidigare fynden av hål efter stora stolpar längs vägen vid kungsgården, palissaden, är från samma period, 500- och 600-talet.

– Kanske var de en gräns för ett heligt område. Allt hör ihop, de som byggde detta hade stora ambitioner, säger John Ljungkvist.

Artikelbild

| Arkeolog. Redan första dagen av utgrävningarna i Uppsala kungsgård gjorde Johan Ljungkvist överraskande fynd av järnföremål som smyckat byggnaden, samt spår efter att ägarna medvetet lät bränna ner huset.

– Vi tror att kungarna i Gamla Uppsala strävade efter att bli en snackis i Skandinavien med det här storbygget. Det är arkitektoniskt sett ett storverk, en plats för dåtida samhällets toppar att träffas, nätverka och festa på.

Ingången till stora salen är konstruerad med nischer på var sida. Något som forskarna tror var för att förstärka känslan av djup i huskroppen.

– Men konstigt nog har vi inte hittat någon eldstad i själva huset, det borde ju ha blivit ganska kallt inomhus i den stora salen. Det är faktiskt ganska förbryllande, säger John Ljungkvist.

Ingången var lika stor som porten till en katedral, 3 - 3,5 meter, och fynd som de gjort visar att både byggnaden och dess port var rikt utsmyckade med järnföremål med ormar och drakar. Ett tiotal meter från huset har hittats spår efter smedjor, där järnföremålen tillverkades. Det skulle ta ytterligare 500 år innan liknande föremål dyker upp igen som dekorationer på medeltida byggnader.

Artikelbild

| Arkeologveteran. Dan Fagerlund från Upplandsmuseet har trettio års erfarenhet av utgrävningar, men är ändå överväldigad av fynden i Gamla Uppsala.

Utgrävningen är en del i större forskningsprojekt, "Viking Dynasties” som utgår från Lejre i Danmark och Gamla Uppsala i Sverige. Båda platserna kan nämligen kopplas till tidiga kungadynastier som går tillbaka till 500-talets slut och kanske tidigare än så. Redan under vikingatiden blev de mytomspunna då platserna och byggnaderna användes som scener för sagor och hjälteberättelser. Det finns till exempel berättat i isländska sagor om kungasalarna i Uppsala och stordåd som gjordes här. Men som i alla sagor baserade på muntlig tradition så har antagligen den verkliga historien byggts på.

John Ljungkvist visar på ett hål efter en huspelare där flera djurkäkar och stora tänder avtecknar sig.

Artikelbild

| Järnutsmyckning. Redan första dagen gjordes några av de mer anmärkningsvärda fynden, järnornamentik med djurhuvuden som smyckat byggnaden.

– Det verkar som att det har lagts här som ett rituellt offer efter det att huset har bränts ned. Sedan har de lagt ett lager smågrus och ett lager lera över alltihop, berättar John Ljungkvist.

Men varför har de bränt ned huset?

Artikelbild

| Benspecialist. Osteologen Emma Sjöling kan säkerställa fynden av ben i hålen efter trästolparna direkt. De är sköra och faller ofta sönder då de grävs fram.

– Vi vet inte, men kanske tidens maktcentrum försköts till en annan plats. Kanske det kan vara så nära som till platsen som sedan Gamla Uppsala kyrka byggdes på. I alla händelser har vi inte funnit några spår efter strid eller vapen här. Så nedbränningen verkar ha skett målmedvetet och de har tagit god tid på sig, tömt hela huset innan de tänt på. Det kan föra tankarna till en samtida begravningsritual.

I ett hörn finns en samling flätade kvistar, en så kallad risfläta. Tidigare har man bara funnit avtrycket som blivit kvar när kvistarna ruttnat bort. Tack vare att det omgivande materialet, leran, smälts i den förmodligen 1000-gradiga hettan i branden och blivit ett skal så är videkvistarnas flätkonstruktion bevarad.

Artikelbild

| Spolning. Uppgrävd lera från kungsgården vattensållas av Segourney Navarro, osteolog vid Uppsala universitet, på jakt efter mindre benbitar.

– Vi har aldrig stött på förkolnat flätverk eller så mycket förkolnade rester från denna tid i Mälardalen från denna tid, men det finns från medeltida ställen.

Även om man lät bränna ned Kungsgården på 600-talet så fortsatte ändå området att vara ett maktcentrum i ytterligare 1000 år med starkt symbolvärde.