Nouras barn är kvar i Syrien

Före flykten

”Innan kriget hade jag ett jättebra liv. Vi levde bra, vi hade allt. Vi bodde i en lägenhet i Damaskus och jag jobbade dels som frisör, dels som lärare i arabiska. Jag älskar att läsa och läste mycket romaner. Det fanns en jättefin plats i Damaskus med massor av kaféer och restauranger och utsikt över hela staden. Dit älskade jag att gå med mina barn, två pojkar som nu är nio och tolv år gamla.

Sedan kom kriget som från ingenstans. Två gånger träffades vårt hus av bomber. Då var vi oerhört rädda. När man är mitt i ett krig tror man ändå att man ska dö. Särskilt i början av kriget var barnen ofta rädda och de brukade klänga fast vid mig. Men de vande sig ... man gör ju det, man anpassar sig.

För sex månader sedan skilde jag mig från min man, han behandlade mig så dåligt att jag inte kunde stanna. Efter det vägrade han att låta mig träffa ­barnen. ”

Mot ett nytt land

”När mina bröder bestämde sig för att fly från Syrien för drygt tre månader sedan följde jag med. Barnens pappa accepterade inte att barnen skulle fly med mig, men jag tänkte att om jag söker asyl i ett säkert land kan barnen komma efter och växa upp där de har en framtid. Men det var väldigt jobbigt att lämna Syrien, särskilt precis innan jag skulle korsa gränsen. Och när vi åkte från Damaskus försökte jag hela tiden sitta så att jag såg staden, jag ville inte släppa den ur sikte.

Vi flydde först till Libanon, sedan till Turkiet och med båt till Grekland. Det var tufft, vi åt inget och vi var trötta men hade svårt att sova.

Vi valde att komma till Sverige eftersom vi hört från vänner som flytt hit att det är ett bra land utan rasism och där människorna är vänliga. Men när jag kom hit tänkte jag bara att jag ville tillbaka till Syrien. Det har inte med Sverige att göra, utan med att jag saknar barnen och Syrien så otroligt mycket.

Jag oroar mig hela tiden för hur barnen har det. Om de äter och sover bra. De bor kvar i lägenheten i Damaskus och jag är rädd att något ska hända dem, men jag tror ändå att Gud hjälper oss.

Jag har bilder på barnen i mobilen som jag tittar på hela tiden ... särskilt när jag ska sova. Min förra man låter inte mig prata med barnen i telefon, det är jag arg och ledsen över. Jag har bara pratat med dem en gång sedan jag kom till Sverige. De sa att de längtar efter mig och undrade när vi ska träffas igen ... när de ska komma till mig eller jag ska komma till dem. Vi satt där på varsitt håll och försökte att inte börja gråta, utan i stället övertyga varandra om att vi har det bra. Mina fina pojkar.”

Hur blir livet?

”Det är jobbigt att bara gå och vänta på att få uppehållstillstånd. Jag vill lära mig svenska och sedan jobba, kanske som frisör eller som lärare i arabiska som i Syrien. Jag saknar att läsa och önskar att jag kunde få bibliotekskort så att jag kunde låna romaner på arabiska.

Jag känner mig säker i Sverige. Här finns rättigheter och ni behandlar människor bra, det känns som att ni förstår oss som flytt. Jag vill verkligen säga tack till Sverige.

Men min dröm är att kriget ska ta slut så att jag kan återvända till Syrien. Jag känner en stor sorg över att Syrien, mitt vackra land, håller på att förstöras helt. Jag trodde ju att jag skulle leva hela mitt liv där.”