Elin Holwaster har precis gått i mål. Höstsolen lyser starkt och det sprakar av färger i träden. Arrangörerna har verkligen träffat rätt dag i almanackan för sitt terränglopp för Uppsalas särskolor på grundskole- och gymnasienivå. Hon har fått blåbärssoppa och banan, ett klassisk snabbt kolhydratintag för att höja energinivån igen efter ett tufft träningspass.
– Det gick bra, jag ökade på upploppet, säger hon och ser stolt och glad ut.
Under loppet hade hon och hennes medföljare ett särskilt knep för att hålla orken uppe.
– Vi sjöng Tre gubbar, tre gubbar från pepparkakeland, säger hon och börjar sjunga igen.
I den mixade zonen, som området brukar kallas där journalister får chansen att intervjua stjärnorna efter ett lopp eller en match, på andra sidan målgången är det uppsluppen och glad stämning. Tävlande kramas och gratulerar varandra, men även gamla lärare får kramar och glada tillrop av tidigare elever.
Gabriel Rios är 11 år och går på Bergaskolan.
– Det här var inget jobbigt, bara kul. Jag sprang hela vägen. Jag hade krafter kvar ändå till slutet, säger han och knyter näven i en liten men kraftfull segergest.
Hur långt var loppet?
– Typ, så där... långt, slår han fast.
I gul väst springer Lidia Svedberg, föreningskonsulent på Uppsala handikappidrott som arrangerar loppet, runt på området och pratar med folk och tävlande. Plötsligt ber hon några flytta hela målet 50 meter åt andra hållet. En tävlande kommer en annan väg, tvärs över fälten, men måste ju också få chansen att göra en riktig målgång.
– En del av barnen har fått springa genom skogen, andra som är rullstolsburna har tagit sig fram på grusvägen. De är riktiga kämpar allihop, de klarar allt och känner inga hinder, säger hon.
Den som kommer i mål är Elsa Gashi, 10 år från Bergaskolan.
– Det här har gott bra och var skönt. Nu är det gott med blåbärssoppa, säger hon när hon pustat ut en stund.
En som däremot tyckte det var jobbigt, i alla fall när det gick uppåt, var Homan Alwan från Fyrisskolan.
– Då fick jag gå i stället. Jag gick nästan som en zombie. Jag hade sällskap med en klasskompis och vi gick och pratade om loppet och så. Vår lärare sa åt oss att kämpa och komma igen. "Jag orkar inte", sa jag till mig själv då, det var ett långt lopp.
Men till slut kom han och alla andra i mål.
– De här barnen behöver verkligen få komma ut, ha aktiviteter och träffa andra barn. Det här var så roligt. Vilken glädje alla visar, säger Lidia Svedberg.