Alina börjar gråta när hon tänker tillbaka på de tre första åren i Uppsala.
– Jag satt ute i kylan och frös hela dagarna, men alla pengar jag fick gick till en man som hade det varmt, säger hon.
Under det senaste året har flera härvor i Sverige nystats upp, där utsatta människor under organiserade former tvingats tigga. UNT berättade i måndags om åtta rumäner som utlovats jobb i Uppsala, men som i stället tvingats tigga och leva under svåra förhållanden. För detta har en 35-årig rumänsk medborgare dömts till 12 års fängelse för människohandel av en rumänsk domstol.
Alina säger att det finns fler fall än så i Uppsala där de som tigger behandlas illa.
Alina, som egentligen heter något annat, är i 30-årsåldern. Innan hon kom till Sverige för sju år sedan hade hon några ströjobb i Rumänien, men det räckte inte för att försörja familjen.
– Det var dåliga dagar i Rumänien. Vissa dagar åt vi bara potatis, säger hon.
För att klara sig lånade Alina pengar av en man i Rumänien. Att betala tillbaka blev svårt; till skulden plussades hela tiden högre ränta. Alina gick med på att åka till Sverige och Uppsala tillsammans med mannen för att tigga ihop pengar. Här blev hon fast i en situation hon inte kunde kontrollera och alla pengar var hon tvungen att ge mannen, mer än skulden.
– Det var en sådan stress att behöva fixa pengar. Jag var väldigt naiv när jag kom hit.
2011 fanns betydligt färre tiggare i Uppsala än i dag och det var inte svårt att hitta en plats att tigga på. Vi träffar Alina på det ställe i Uppsala som varit hennes ända sedan dess. Termometern visar sju minusgrader och Alina sitter invirad i flera filtar. Det är förmiddag och inte särskilt många som passerar här. Under den dryga timme hon suttit här har hon ändå fått ihop runt 100 kronor. Hon visar ett par skrynkliga tjugor och ett gäng guldtior.
– En man som känner mig kom och gav mig ganska mycket, förklarar hon.
Flera av varandra oberoende personer som är insatta i frågan berättar att Uppsala är uppdelat i tre områden, som styrs av personer från tre olika delar av Rumänien. UNT har i tidigare artiklar skrivit om att tiggare i Uppsala tvingas att betala "hyra" för att få tigga på vissa platser. I dagsläget ska den vara 100-150 kronor per dag. Situationen har enligt polisen resulterat i en del bråk. Bland annat har en kvinna polisanmält en man för hot och misshandel sedan han höjde hyran. Hon hävdade i sin anmälan att det finns en slags maffia i Uppsala som kontrollerar en del av platserna och som kräver pengar av dem som sitter på dessa.
När jag frågar Alina hur hon kan få fortsätta ha sin plats utan att någon protesterar ser hon lite frågande ut.
– De andra vet att det är min plats, när jag är i Rumänien kan de sitta här men inte när jag kommer tillbaka.
Om hon själv behöver betala hyra – eller tar hyra av andra – ger hon inga tydliga svar på.
En vanlig dag sitter Alina och tigger omkring tolv timmar. Kroppen tar mycket stryk, hon har ont överallt. Numera får hon ihop runt 300 kronor om dagen. När hon kom hit för sju år sedan var förtjänsten mycket större, oftast mellan 2 000 och 3 000 kronor per dag. Särskilt äldre människor kunde skänka mycket, berättar hon. Samtidigt var tiggandet tuffare på flera sätt förr. I början kastade butikspersonal vatten på henne för att hon skulle försvinna. Men värst var att hon inte fick behålla några pengar själv.
För några år sedan ordnade situationen upp sig, hur vågar Alina inte gå in på av rädsla för att få sin identitet röjd, och i dag får hon själv pengarna som hon tigger ihop. Men hon säger att hon känner till andra i Uppsala som tigger under tvång. Flera av dem för att de, liksom hon, hamnat i en beroendeställning efter att ha lånat pengar.
– Människor hotas, de får veta att om de inte betalar en viss summa händer något med familjen i Rumänien. Jag hoppas verkligen att polisen avslöjar det.
Jag säger till Alina att det nog inte är särskilt många Uppsalabor som haft en aning om det skulle vara så som hon berättar. Alina svarar att det inte är särskilt konstigt om svenskar inte anar det.
– Det var så längesedan ni hade det svårt att ni nog kanske inte kan förstå hur det är att vara fattig.
Alina är i Sverige tre, fyra månader i taget innan hon åker hem till Rumänien i några veckor, för att sedan återvända till Sverige och den plats där hon vid det här laget tillbringat tusentals timmar. Fast "hemma" är numera minst lika mycket Sverige.
– Människor är mycket snällare här, jag blir bra behandlad.
Alina skulle gärna ta ett riktigt jobb, kanske städa hemma hos folk, men att lära sig svenska i skolan är ingenting hon tror att hon skulle klara. På frågan hur hon tänker sig framtiden rycker hon på axlarna.
– Jag vet inte. Jag tänker inte på framtiden.
Fotnot: Alina heter egentligen något annat.
Läs mer: "Ovilja att se problem har gjort att människohandlare kunnat härja ostört"