Förutsättningarna kunde milt sagt varit bättre när en av de lokala storheter som festivalen ska sätta igång festen på den mindre tältscenen. Man får anta att det är de sena avhoppen från Ken Ring och Kaliffa som gör att LöstFolks öppningsframträdande plötsligt var flyttat från 14.45 till 14.00. Och fem minuter innan det ska sätta igång så byggs baren (!) i hörnet av tältet för fullt och det är så gott som tomt på folk. Tur då att Format, Ramon “Moncho” Monserrat och de andra i bandet inte verkar bry sig nämnvärt. Att de är ringrostiga när det kommer till livespelningar efter en tid i studion märks inte: det är hög energi, publikfrieri och smittande refränger rakt igenom. “Vi dansar som vi vill” är en svängig hiphop-dänga av högsta klass och publiken ,som ökat i antal under showens gång, börjar sakta men säkert fatta att reggaefestivalen är hemma och igång. En tajt blåssektion ger dessutom låtarna en extra dimension.

Den korta spelningen når sitt naturliga klimax med roliga “Aina älskar reggae”, en “hyllning” till polisens agerande vid bland annat tidigare års reggaefestivaler. Dock så stämmer inte texten in på årets upplaga. Under hela dagen såg jag inte en enda polis på området.

På den stora scenen är det många år av baktakt som inleder festligheterna. Kalle Baah, Norrköpingslegendarerna och reggaepionjärerna, har dock svårt att skapa någon vidare stämning. Även här går det att nämna förutsättningarna. Folk har helt enkelt inte hunnit in till området än. Samtidigt är det svårt att skaka av sig känslan av att sångaren Pelle Johansson och resten av bandet går på sparlåga när man tar sig igenom de klassiska låtarna. Ett skämt om att de spelar så tidigt för att Norrköpings kommun inte har råd att betala färdtjänsten tillbaka hem senare på kvällen är det som sticker ut. Inte förrän man spelar den relativt nya singeln “Under samma himmel” så känns det inspirerat och på riktigt.

Artikelbild

| Junior Natural.

Bättre drag är det i tältet som är riktigt välfyllt när en annan lokal akt, Junior Natural, framför sin “conscious reggae”. Det är allvarligt, tungt och stundtals ganska mörkt. Teo Lindström, som han egentligen heter, är något av ett underbarn. Debuten som trummis på reggaefestivalen kom som 10-åring och han släppte sin första singel vid 12 år fyllda. Nu har han växt till en karismatisk frontman av internationellt snitt. Att han är omtyckt av Uppsalapubliken är tydligt, tältet gungar stabilt i takt och Junior Natural har de i sin hand hela vägen in i mål.

Dagen går vidare utan att de hotande molnen på himlen levererar något regn. Allt fler besökare anländer i en strid ström och festkänslan börjar infinna sig. Variationen av människor när det kommer till ålder är något som sticker ut jämfört med andra festivaler. Kluster av ungdomar trängs med barnfamiljer och pensionärspar. Det digra utbudet av mat är ett annat härligt inslag som ger plus i kanten.

En som sticker ut under eftermiddagen är svenska Aurelia Dey. Hennes show i tältet är en uppvisning i självförtroende och star quality, och den sjukt poppiga dancehall hon bjuder på blir en befriande upplevelse på en festival som präglas av roots reggae framförd av män. Med två dansare och en DJ, samt en gästartist i form av grymma Ward så är det leverans rakt igenom. Romantiska och sexiga “Kärleken kommer” från debutplattan “Gyllene tider” är höjdpunkten på en omtumlande spelning och har en refräng som snurrar kvar i mitt huvud resten av dygnet.

Precis som med många andra av akterna under dagen så önskar man att Aurelia Dey hade mer tid på sig. Flera av artisterna under dagen spenderar mellansnacken med att berätta att de har lite tid på sig, vilket känns lite onödigt. Kanske hade festivalen tjänat på att dra ner lite på mängden akter?

Artikelbild

| Labyrint.

När kvällen kommer med mörkret och regnet så bjuds på flera mäktiga uppvisningar. Det lokala firar åter triumfer när Labyrint följt av Dani M (med både bror Ramon och far Simon på scenen) river tältet efter varandra. Lokalpatriotism och hits är ingen dum mix.

På stora scenen myser legendaren från Black Uhuru, jamaicanska Don Carlos, sig igenom en lektion i äkta roots innan Göteborgs reggae- och dancehallhjälte Kapten Röd bjuder oss i publiken på en känslomässig resa i såväl låtar som mellansnack. När regnet faller och han sjunger om sina förlorade vänner är det svårt att inte bli berörd. När Aki från Labyrint kommer upp och kör megahiten “När solen går ner” med “Kaptenen” känns det som en naturlig avslutning på festivalen.

Men festivalens kanske tyngsta bokning återstår. Reggae revival-stjärnan Chronixx från Jamaica, avslutar festligheterna på stora scenen. Efter ett soundcheck som känns som att det pågår i en timme så kommer han ut och levererar proffsigt - men efter Kapten Röds emotionella uttömning är det svårt att ta det till sig fullt ut. “Here Comes Trouble” är dock en riktig pärla.