– Psykiatrin har inte gjort ett dugg för att hjälpa mig. Jag är oerhört besviken på hur jag blivit bemött och undrar om det beror på nonchalans eller ren illvilja, säger Eris som egentligen heter något annat.
Han vill vara anonym och förklarar det med att han upplever att det fortfarande existerar fördomar mot personer med psykisk ohälsa.
Eris kommer från ett annat EU-land och har pluggat vid Uppsala universitet. På grund av att han mått psykiskt dåligt under en längre tid har han tagit en paus i studierna.
En natt i september var läget akut. Efter en längre tid av ångest, nattskräck och depressivt mående hade livsgnistan slocknat och Eris hade tankar på att ta sitt liv. Något fick honom ändå att mitt i natten bege sig till vuxenpsykiatriska akutmottagningen på Akademiska sjukhuset.
– Jag kom fram, ringde på dörrklockan och fick vänta i ungefär tio minuter innan de släppte in mig, berättar Eris.
I receptionen satt en man och en kvinna. Eris talade om att han hade starka självmordstankar och behövde träffa en läkare, varpå den manlige sjuksköterskan började ställa detaljerade frågor om Eris identitet.
– Han bad om id-handling, vilket jag gav honom.
Men Eris nationella id-kort godkändes inte eftersom det "såg förfalskat ut" och han ombads visa en annan id-handling.
– Jag sa att det av misstag hamnat i tvättmaskinen, men alla uppgifter gick att läsa, det var bara lite böjt och missfärgat och jag har utan problem kunnat visa upp det i andra sammanhang. Om de bara sökt på mitt personnummer hade de hittat mig.
Den följande halvtimmen pågick en lång utfrågning om vem Eris egentligen var. Hans uppehållstillståndskort ratades och Eris började få panik.
Hemma hade han ett antagningsbesked från universitetet och papper från Skatteverket som intygade att han hade personnummer och var folkbokförd i Sverige.
– Jag fick till svar att om jag åkte hem och hämtade dem kunde jag komma tillbaka.
Eris tog bussen hem och hämtade sina dokument och lyckades ta sig tillbaka till psykakuten senare på natten. Där fick han nobben igen. Dokumenten var några år gamla och Eris fick frågor om varför han inte hade ett giltigt pass.
Vid det här laget orkade Eris inte mer. Han grät och bönade om att få träffa en läkare. Men när han väl satt i undersökningsrummet fick han veta att han var tvungen att betala 8 000 kronor ur egen ficka eftersom sjukvården inte kunde verifiera Eris identitet.
Längre än så kom han inte.
– Personalen fick mig att känna mig som en värdelös skit, de brydde sig inte och var bara glada att jag gick därifrån. De var extremt känslokalla och betedde sig som fyrkantiga byråkrater.
Det har gått ett par veckor och Eris har försökt att boka en tid inom öppenvården utan att lyckas. Varje gång han försöker boka en tid möts han av en telefonsvare. Han har anmält sitt ärende till patientnämnden men inte fått något svar.
Han beskriver det han upplevt som ovärdigt och människofientligt.
Hur mår du i dag?
– Jag har, hur konstigt det än kan låta, fått energi av att blivit så illa bemött. Jag har berättat om vad jag råkat ut för i sociala medier och fått en enorm respons, människor har peppat mig och gett mig konkreta tips på hur jag kan få hjälp. Jag vill inte att någon annan ska råka ut för samma sak, så därför ska jag kämpa vidare och få den vård jag har rätt till.