15-20 procent av alla barn i Sverige har en förälder som missbrukar alkohol eller droger eller är i riskzonen för missbruk. Men bara en liten del av dem upptäcks och får stöd.

– Barn till missbrukare märks sällan i samhället, det finns så mycket skuld och skam i frågan att både föräldrarna och barnen försöker hålla det hemligt. Men det är i skolan som barnen lättast kan upptäckas, bara skolpersonalen vet vad de ska titta efter, säger Karin Alexanderson som är forskare i socialt arbete vid sociologiska institutionen på Uppsala universitet.

Det forskningsprojekt som hon nu leder har som mål att stötta skolan i att bli bättre på att upptäcka och ge stöd åt barn till missbrukande föräldrar. En undersökning från 2013 visar att det är mer än dubbelt så vanligt att barn som har en förälder som vårdats för missbruk går ut nian utan gymnasiebehörighet, jämfört med elever utan missbrukande förälder.

Artikelbild

| Björkvallsskolan är en av de skolor som deltar i forskningsprojektet för att bli bättre på att upptäcka barn vars föräldrar är missbrukare. "Det här är en svår fråga, det har varit bra att ta chansen att få lära sig mer om hur vi ska agera" säger rektorn Lisbeth Beckmann, här tillsammans med läraren Jon Jonze.

– Att klara skolan är en väldigt viktig skyddsfaktor för att inte senare i livet drabbas av eget missbruk och psykiska problem.

För att ta reda på hur skolor bäst kan stötta dessa barn har Karin Alexanderson och hennes kolleger gått till de som vet: nämligen ungdomar med egen erfarenhet av att växa upp i en missbrukarfamilj. Totalt har hon intervjuat tjugo gymnasieungdomar i Uppsala län om vad skolan betytt för deras skolgång och livssituation, vilket stöd de fick och vilket stöd de hade velat ha. I tio av de tjugo fallen kände grundskolan till deras familjesituation, men bara fyra fick någon form av hjälp.

– Generellt berättade ungdomarna att skolpersonal försökte åtgärda det som inte funkade i skolan, till exempel hög frånvaro eller störande uppträdande, men att de sällan försökte se vad som låg bakom problemen.

Forskningsprojektet involverar också fyra högstadieskolor i Uppsala län. På dessa skolor har personal i särskilda projektgrupper fått lära sig mer om hur de ska upptäcka utsatta elever och hur de sedan går vidare för att hjälpa barnet. Varje skola har också utarbetat en särskild handlingsplan, bland annat med hjälp av de intervjuade ungdomarnas erfarenheter och tips.

Artikelbild

| "Skolorna har varit väldigt engagerade i projektet" säger projektets utvecklingsledare Sofia Lind (till vänster). Till höger är forskaren och projektledaren Karin Alexanderson

En av skolorna i projektet är Björkvallsskolan i Björklinge, som har cirka 350 elever.

– Det är klart att vår skola inte är förskonad. Problemet finns och det kommer inte att försvinna för att det känns enklare att blunda, säger Jon Jonze som är lärare i idrott och hälsa och som sitter med i skolans projektgrupp tillsammans med skolkurator, rastvärd, elevassistent, skolsköterska och rektor.

– På skolorna har vi den fördelen att vi tillsammans kan lägga ett pussel. Jag som idrottslärare ser en sak, skolsköterskan kanske en annan och mentorn en tredje sak.

Är det svårt att hinna med en sådan här fråga vid sidan av undervisningen?

– Det är sant att man som lärare inte har särskilt mycket tid. Men mest handlar det om att få upp ögonen. Jag har nog blivit mer observant.

Vad ska man göra då, som skolpersonal?

– Jag tror att mycket handlar om att vinna elevers förtroende, att våga se och våga fråga elever hur de mår om man anar att något inte står rätt till. Man kanske inte får svar första gången, men kanske den tionde. Sedan kan det såklart finnas en massa skäl till att en tonåring inte mår bra.

Det är inte meningen att han som lärare ska kunna hjälpa eleven fullt ut, påpekar Jon Jonze. Däremot kan han se till att eleven får stöd på annat håll, till exempel hos skolkuratorn.

– Och bara det att en vuxen på skolan vet hur man har det hemma kan göra att ett ok lyfts från axlarna.

Karin Alexanderson säger samma sak: ungdomarna i hennes studie begär inte mycket från skolan, men tycker att det är skönt om skolan känner till hemsituationen. Det kan räcka med att få skjuta på ett prov någon gång, att få gå till ett vilrum eller prata med mentorn ostört efter någon lektion ibland.

Om skolpersonal är oroliga för att ett barn far illa måste man göra en orosanmälan till socialtjänsten. Barnet kan då bland annat få hjälp på den kommunala verksamheten Trappan, där barn i grupp får bearbeta sin hemsituation.

– En mycket viktig del är att avlasta barnen från skuld, att få dem att inse att ingenting av detta är deras fel. Men för att barnen ska kunna få insatser måste de ju upptäckas.

Forskningsprojektet tar slut vid årsskiftet. Karin Alexanderson hoppas nu få fortsatt forskningsstöd för att studera om personalens ökade kompetens tillsammans med handlingsplanerna innebär att skolorna faktiskt upptäcker fler elever som lever i missbrukarfamiljer.