De är 24 studenter, hälften av dem inom ämnet teologi, som valt att bosätta sig på Norrbyhus. Studenthemmet med 132 år på nacken är Sveriges äldsta och har fortfarande som syfte att främja rekryteringen av präster. Men sedan 90-talet har de manliga studenterna fått sällskap av tjejer och idag säger de boende – ”hemiterna” – helst att de bor i kollektiv.
– Det är coolt att bo ihop med 23 andra och mycket bättre här än i vanliga korridorer, säger Wiktor Mizgalewicz.
Han får nickande medhåll av de andra tolv som samlats i det gemensamma ”biblioteket” på husets bottenvåning.
– Eftersom alla har något ämbete med ett tydligt ansvar blir inkluderingen väldigt konkret. Uppgifterna kan kan vara andliga, sociala eller praktiska som att ta hand om post och tvätt, säger Fanny Willman.
Jakob Norrhall, nyinflyttad sedan en månad tillbaka, var redan sin andra dag i full färd med att storstäda toaletterna. Han tror det hjälpte honom att snabbt bli en del av gemenskapen. Även mer spontana infall har gett tillfällen till umgänge.
– Det är alltid någon som vill plocka plommon i trädgården eller bakar en kaka, säger han.
Trots samvarons fördelar betonar flera av hemiterna vikten av att kunna stänga dörren till sitt rum.
– Det är jämt folk överallt, vilket är fantastiskt, men också det jobbiga med att bo här. Jag har lärt mig att lyssna på mig själv och att det är okej att inte alltid orka umgås, säger Ilenna Rosén.
Det kollektiva boendet ger även träning i att uppfatta andras signaler.
– Det kan handla om att respektera den som behöver vara för sig själv, men också att se när någon mår dåligt och behöver hjälp, säger Silvia Kramer.
Inget gemensamt boende är utan konflikter. Hemiterna nämner irritationsmoment som kök utan gafflar och hår i duschen.
– Här får jag en unik möjlighet till social träning. Förmågan att hantera konflikter kommer jag ha nytta av när jag går vidare i livet, säger Jakob Norrhall.
En lärdom flera av de boende dragit är att hjälp i många fall fungerar bättre än att klaga.
– Det går inte att förutsätta att alla alltid ska följa reglerna till punkt och pricka. Att ta hand om någon annans disk kan vara ett sätt att göra något för den, säger Wiktor Mizgalewicz.
Vi lämnar de stora gemensamma hängytorna i biblioteket och salongen för en titt på resten av huset. Korridorernas golv sluttar så pass att uppförsbacken märks i kroppen.
– Det går lätt att dammsuga åt ena hållet, men är jobbigare åt det andra, konstaterar Anna Nilsson.
Redan när huset byggdes var grunden undermålig. Det gör att sprickor i väggar och tak ständigt blir fler och golven alltmer lutande. Innan stiftelsen som äger huset lyckats skrapa ihop omkring tio miljoner för att förstärka grunden är det inte lönt att renovera ordentligt. Men halvdana lagningar är också ett resultat av att det är hemiterna själva som står för husets skötsel.
– Vi bor lite billigare för att vi fixar saker på egen hand och det blir inte alltid jätteproffsigt, säger Wiktor Mizgalewicz.
– Pratar du om silvertejpen i duschen? undrar Anna Nilsson.
Det märks att de boende betraktar skavankerna som en del av husets charm. I köket högst upp rör sig en planka synbart under Katarina Grahns fot.
– Den sviktade ännu mer innan vi la en ny bräda innanför och spikade dit den här stumpen, förklarar hon obekymrat.
