"Här har integrationen kommit långt"

I Marma, Älvkarleby kommun, är det inte bara kyrkan som står mitt i byn. Här finns också asylboendet och den gamla skolan, sedan februari 2016 förvandlad till Mötesplatsen i Marma.

Eldsjäl I. Under ett år byggde Eva Stibe och hennes volontärer upp Mötesplatsen, för traktens asylsökande, i Marma.

Eldsjäl I. Under ett år byggde Eva Stibe och hennes volontärer upp Mötesplatsen, för traktens asylsökande, i Marma.

Foto: Sanna Wikström

Älvkarleby2017-01-02 11:03

– Huset sjösattes och sen fick det hitta formen efterhand, berättar Heléne Lindström, kyrkoherde i Älvkarleby Skutskärs församling sedan oktober.

Vi träffas i den Bullerbyliknande, om än lite slitna, skolan en solig december­eftermiddag.

Runt bordet finns också volontär Lilly Kops, Lasse Lundin, kyrkogårdsvaktmästare som i dag sköter om huset, Maud Asplund och Anita Keränen, kyrko­anställda och engagerade i huset.

Kyrkan är huvudman för projektet. Men det var eldsjälen Eva Stibe och kommunens 1:e integrationshandläggare ­Ulrika Andersson som kom med idén om en mötesplats i Marma. Verksamheten startade i kyrksalen, tvärs över vägen, men man växte ur lokalerna. Marma skola blev den perfekta platsen, även om huset var rivningshotat och utdömt. I dag klarar det kraven för allaktivitetshus och håller öppet en torsdag i veckan, klockan 12–16, och kvällar när föreningar hyr in sig. Aktiviteterna är allt från språkkafé till barngymnastik, knytkalas till klädutlämning, barnteater till berättarkvällar. En sådan ordnades i slutet av november, tillsammans med Föreningen Marmabygden och förre prästen i byn Lars Gustafson.

– Det var en helt fantastisk kväll, säger Heléne Lindström.

– Svenskar och nyanlända i alla åldrar, från barn till, ja den äldsta var 91 år, och alla med sin livsberättelse.

Hon betonar hur viktigt det är att församlingen deltar i integrationsarbetet, att kyrkan ofta blir en första mötesplats för de nyanlända.

– Vi såg ett stort behov i och med att asylboendet här blev mer långvarigt.

Så Uppsala stift bidrog med integrationsmedel till Mötesplatsen och det räckte till en projekttjänst för Eva Stibe, som nu valt att inte fortsätta.

– Eva har varit den största kraften i det här, säger Heléne Lindström. Hon har byggt upp huset från grunden.

Tror du att integrationen är lättare i ett mindre samhälle än i en storstad?

– Det finns inget universalrecept, några måste gå före. I den här kommunen har man kommit långt. I Marma ser vi hur människor från olika länder umgås.

Mötesplatsens engagemang har också spillt över på kyrkans, andra advent firade man gudstjänst på både svenska och arabiska med kurdisk folkmusik. 60 personer kom. Men alla runt bordet önskar att fler bybor kom till Mötesplatsen.

Har många i Marma haft åsikter om huset och boendet?

– En del undrade och tyckte lite i början, men sen har jag inte hört nåt, säger Lilly.

Var kommer din styrka och glädje i volontärarbetet ifrån?

– Från min barnatro. Att får vara här för människorna som kommer hit, ger man så får man.

Heléne Lindström säger att hennes ­intention som kyrkoherde är att det goda integrationsarbetet i Marma ska få fortsätta, fördjupas och utvecklas. Man förhandlar just nu med kommunen om en fortsättning av hyresavtalet, som sträcker sig till februari:

– Mötesplatsen i Marma kommer att få en fortsättning, sen får vi se i vilken form.

I ett blekgult Villavillerkullahus längst bort i Fleräng i Skutskär bor Eva Stibe. Att i juletid kliva över tröskeln är som att komma in i en adventskalender; glimmande överraskningar i varje vrå. Eva Stibe är lite likadan, de bronsfärgade glasögonkarmarna blänker när hon utbrister:

– Det är världens bästa ställe, alltså!

Hon talar om skötebarnet, Mötesplatsen i Marma.

Varför slutade du där?

– Jag var klar, nu får andra fortsätta arbetet. Familjerna där har gjort det till ett helt fantastiskt år. Många har fått uppehållstillstånd, många väntar på ”hemma”, som de säger, en egen lägenhet alltså. En del blir kommunplacerade, ofta i Uppsala, andra står i bostadskön och får på så sätt en lägenhet.

Hon vittnar om att sitta med människor som varit med om saker vi inte kan föreställa oss. Då måste man se människan i massan.

– De nyanlända är inte flyktingar i klump, de är individer. Men allt är pengar. Vet du att en asylsökande i dag har 61 kronor om dagen, det har inte uppdaterats sen 1994!

Du kallas för eldsjäl, hur orkar en sådan?

– Det är viktigt att vara många. Inte eldsjälar, men många intresserade. Och man måste vara mitt i verksamheten. Jag har alltid varit oerhört nyfiken på människor. Fast jag egentligen är en sån ensamvarg!

Den nödvändiga ensamheten kan ha att göra med ett liv kantat av sjukdom; hon har drabbats av hjärntumör två gånger, gjort flera ryggoperationer och lever i dag med en inopererad ryggmärgsstimulator.

– Men jag har aldrig varit min diagnos, säger hon enkelt.

Den inställningen har fått henne att engagera sig. Till Mötesplatsen har man tiggt ihop varenda möbel och pryl och leksak från föreningar, som Röda korset i Bomhus, och privatpersoner.

– Vi visste inte hur stort Marma skulle­ bli. Ett 500 kvadratmeter tomt skal och när vi kom dit var det åtta grader i h­uset ...

Med hjälp av familjer och volontärer städade och rustade hon och Ulrika Andersson upp skolan och i mitten av februari var det färdigt att öppna. Med 300 besökare, trumpetfanfarer och lokalpressen på plats:

– Folk kom ända från Uppsala!

LÄS MER: "Jag är så glad att de är här"

LÄS MER: "Jag vill prata svenska varje dag"

I dag bor en av de nyanlända ungdomarna från Marma hos Eva Stibe och hennes familj. När vi träffas skriver han slutprov på Svenska III på komvux.

– Han vill bli läkare.

Och från tiden på Mötesplatsen tar hon bara med sig det positiva:

– Jag har fått så mycket energi och jag har fått nya ’barn och barnbarn’. Jag har sett min egen styrka och hur mycket jag kan.

På vägen hem åker jag förbi Mötesplatsen igen. Nu finns volontärerna Gunni Fundell och Barbro Löf från Älvkarleby här. De har engagerat sig i de asylsökande under flera år och hållit i språ­kkurserna i huset.

– Vi gör det för att det är roligt och för att man vill lära känna de som kommer hit!

– Det ger så mycket tillbaka att finnas för nån annan. Man ska inte sticka under stol med att man gör det här för sig själv också.

– Hon har lärt mig den svenska jag kan, berättar asylsökande Badrieh Kazooz och kramar om Barbro Löf efter att hon visat en mobilbild på dottern som Lucia.

Klockan närmar sig fyra och plötsligt är vi ett trettiotal personer, barn och vuxna, i huset.

– Det är när man hämtat barnen på dagis och allt lugnat ner sig lite som man kommer hit, säger Lasse Lundin. Därför borde vi ha kvällsöppet i stället. Men det är ju en fråga om pengar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!