Detta meddelade den norska säkerhetspolisen, PST, under gårdagen. Enligt larmet planerar en extrem islamistisk grupp med anknytning till Syrien att utföra ett terrordåd i Norge under den närmaste veckan.
Säkerhetspolisen har konstaterat en koppling till norrmän som har rest till Syrien som frivilliga. Något specifikt objekt som hotet ska rikta sig mot, har PST däremot inte pekat ut.
Kritik har framförts mot terrorvarningens luddighet, eftersom norrmännen nu inte har en susning om hur de ska kunna skydda sig. Men att säkerhetspolisen inte vill lämna ut en uppgift behöver inte betyda att den inte har tillgång till densamma.
Hur mycket substans det ligger i uppgifterna är svårt att bedöma i nuläget. Men tills motsatsen är bevisad finns det ingen anledning att negligera varningen.
Som Nato-land – och med en tidigare statsminister som Nato-chef – är Norge en mer naturlig fiende i militanta islamisters ögon än exempelvis Sverige. Och precis som i Sverige finns det även andra krafter med politiskt våld på agendan.
För Norge, som i förra veckan högtidlighöll minnet av massakern på Utöya och bombdådet i Oslo, kommer terrorvarningen som en kuslig påminnelse om att inget samhälle är förskonat från våld med politiska motiv. Men hotet är också en erinran om hur kallblodiga mördare, som drivs av politiska ideologier, kan skapas i de mest skilda kulturella sammanhang.
I Sverige har frågan om politiskt våld diskuterats flitigt under senare år, och inte sällan på ett tämligen ovärdigt sätt. Senast i samband med poeten och vänsteraktivisten Athena Farrokhzads sommarprogram (21/7), där hon spelade en cover på punkbandet Ebba Gröns våldsbejakande sång ”Beväpna er”.
Debattörer till höger och till vänster fick därmed ännu ett tillfälle att puckla på varandra på sedvanligt sätt, med ett förment våldshot som förevändning.
Men när frågan om våldsbejakande extremism får en ställföreträdande funktion – i debatter som egentligen handlar om något annat – så trivialiseras ett allvarligt hot mot allt vad humanism och människovärde heter. Detta är illa nog, men inställningen kan också leda till ideologiskt skeva hotbildsanalyser, som i sin tur kan föda obefogad rädsla och meningslöst hat.
Precis som massakern på Utöya av somliga snabbt reducerades till ett tillhygge att dänga i huvudet på misshagliga debattörer, så kommer terrorhotet mot Norge att politiseras för att demonisera den andre. I det här fallet Norges muslimer, syriska flyktingar eller kanske muslimer i allmänhet.
Liknande opinionsyttringar kom till uttryck även efter bombningen i Oslos regeringskvarter 2011. Innan det stod klart att gärningsmannen var en blond norsk fascist.
Våldsbejakande ideologier kan se olika ut, men de måste alla bekämpas. Den kampen angår oss alla.