Telefonen ringer i parti och minut. ”Anna Hane, Resta Gård”, svarar hon mekaniskt. I den andra änden av luren är det någon som sett hennes facebookinlägg från kvällen innan. Det är där hon vädjar om hjälp och talar om att hon har grisar som behöver ett nytt hem. Totalt är det ett 50-tal av gårdens grisar som måste bort. Foderpriserna är för höga, grisarna har redan blivit vad Anna Hane tror skulle kunna vara världens dyraste vid det här laget. Länge har hon tvingats köpa krav-ekologiskt foder till en kostnad tjugo gånger högre än vad som varit normalt.
”Det går bra att komma efter klockan fjorton, tack.” Det är inte första gången som Anna Hane avslutat ett samtal så på onsdagseftermiddagen. Sedan hon bad om hjälp via sociala medier har det inte ens gått 24 timmar när vi besöker gården. Inlägget på Facebook har dock redan över 11 000 reaktioner. Någon ringer från Jämtland och kan hämta fyra grisar och någon annan undrar om de kan komma direkt. Snart anländer Kjell Ekman och hans son Andreas som ska hämta två grisar. Det torra dammet från gårdsplanen yr mellan ladugården och mjölkhuset i sten när de kommer inkörandes med sin hästtransport.
– Det var en bekant som länkade Anna Hane inlägg om grisarna, och jag har haft grisar tidigare så det skulle vara kul att ha det igen, säger Kjell Ekman.
Han fortsätter att berätta att det förståss är ett sorgligt skäl till att besöka gården, och att det är synd att det inte finns foder så grisarna kan få stanna kvar. Någon vidare tid till att stå och småprata finns dock inte på gården. Vill vi prata kan vi göra det när vi lastar grisarna, säger Anna Hane och tar täten på sin fyrhjuling, med vallhunden Leo springandes tätt intill. Vi åker en bit ifrån gården, förbi torra åkrar och solbrända betesmarker. Efter några minuter kommer vi fram. Innanför stängslet runt den leriga hagen står grisarna som snart ska få nya hem. De verkar glada att se oss, men kanske ännu gladare över foderhinken som snabbt åker fram och lockar upp två grisar på rampen och in i transporten.
Väl inne i kärrar slår dörren igen efter djuren. Det blev inte någon längre pratstund med Anna Hane nu heller. ”Kör till det gula huset, så pratar vi där” säger hon. Nu ska Anna Hane och Kjell Ekman skriva på pappren som behövs för att Kjell Ekman ska få ta grisarna med sig hem. Vi kliver in i gårdens bostadshus. Under den korta tiden vi står i hennes kök, som för stunden får agera sambandscentral, blir hon avbruten flera gånger. Anna Hane dotter och hennes väninna sitter i köket med flera datorer och tar emot hundratals mail och samtal från folk som vill hjälpa till och ta hand om grisar.
När pappren är påskrivna och Kjell Ekman uppfyllt Annas Hanes krav om griserfarenhet och lösdrift samt lovat att skicka en bild på grisarnas nya hem så går vi ut på altanen. Anna Forss andas ut och släpper ner axlarna. Hon berättar om bakgrunden till varför hon måste skänka bort sina grisar. Om fjolårets dåliga skörd och hur årets torka drivit upp foderpriserna till bristningsgränsen. Stämningen är stressad och Anna Hane känns uppriven.
– Det känns overkligt, det är emotionellt. Jag är egentligen jätteledsen, säger Anna Hane.
Hon fortsätter förklara att med färre grisar så kan gården nu fokusera på att istället bli självförsörjande och bygga en egen foderkross. I allt det mörka kan Anna Forss ändå tillåta sig att se någonting positivt i situationen. När jag frågar vad det är så är det med tårar i ögonen hon snabbt svarar:
– Ja, värmen från alla människor, den har gjort mig väldigt rörd. Det har bara varit uppåtpuffar, säger hon.