Blötsnön ligger tung över Uppland. Vägen är moddig, bilen slirar i de uppkörda spåren. Det är besvikelsens decemberväder: grå himmel och temperaturer som vägrar dyka ner under nollan.

Vi är på väg till Tomten. Vi har hört att han finns någonstans utanför Månkarbo, med fru, och vi har till och med fått telefonkontakt med stugan där paret tydligen ska bo. Nu sitter vi med en vägbeskrivning i handen och skumpar fram mellan vass, granar och jakttorn.

In på en smal skogsväg svänger vi. Träden står i räta rader, det är nygallrat, och några hundra meter fram öppnar sig en liten glänta. Vi är vid vägs ände.

Artikelbild

En omålad stuga tronar på en liten kulle på vänster sida. Tända ljus i fönstren, kvistar av tall och gran runt fönstren och en gärdesgård som leder fram till den låga dubbeldörren. Till höger ligger uthus och dass. Jodå, visst verkar tomtar hålla till här. I de två röda hjärtana som hänger på dassväggen står "Tomtefar" och "Tomtemor" tydligt textat med vita bokstäver.

Fotografen har knappt hunnit plockat fram utrustningen ur bakluckan innan en skäggprydd man, lagom rund, kommer gående ner från stugan i tovad grå hatt. Tomten? Tja, varför inte. Vi hälsar, han ska bara titta till sin häst.

– Hon är där uppe, det är bara att gå in i värmen, säger han och pekar mot huset.

Inne i hallen ligger trasmattor på det såpskurade golvet, julbonader hänger på bröstpanelen och "Come all ye faithful" trumpetas ur en högtalare i köket. Där står också granen med tända stearinljus. Vedspisen sprakar, kaminen värmer.

Artikelbild

– När man kommer in här är det i alla fall jul, säger en kvinna i rutig sjalett glatt och sträcker fram handen för att presentera sig som Tomtemor.

Traditionen lever helt klart gott mellan dessa fyra väggar och snart sitter vi vid matbordet och äter mjuka pepparkakor med dopp. Tomtefar, eller Kjell Sjöström som han egentligen heter, har kommit tillbaka in och bänkat sig bredvid sin andra hälft. Tomtemor, Gulli Sundin, häller upp kaffe i tunna koppar.

Artikelbild

Så Tomten har bytt renar mot häst? Eller är det en missuppfattning att det är renar som drar släden?

– Nej, de har renar längre norrut men här finns inget renland. Dessutom måste vi ha hästar eftersom folk är tyngre här nere. Rolle, ardennern som står där ute, klarar de flesta. Han drar ungefär lika mycket som sex stycken renar.

Artikelbild

De som dras av Rolle och de andra hästarna är gästerna som kommer för att äta julmat helgerna före dopparedagen. De hämtas till stugan med släde om snömängden tillåter, annars med vagn. I fjol kom de mest långväga gästerna från Filippinerna till julbordet som Kjell Sjöström och Gulli Sundin håller i. För besökarna presenterar paret sig däremot enbart som Tomtefar och Tomtemor, så även för oss.

När sällskapen anländer brukar det sitta en spelman på kökssoffan, skivan med julmusik som snurrar är mer att betrakta som pausunderhållning.

Artikelbild

Vad säger barnen när de träffar Tomten?

– Ja, de är först lite skeptiska, säger Tomtefar och låter oss förstå att de yngre väntar sig en tomte klädd i röda kläder med fluffigt vitt skägg.

Artikelbild

– Han är ju ingen Coca-Cola-tomte, sticker Tomtemor in.

Tröttnar du aldrig på de små?

Artikelbild

– Nej, det är omöjligt. Inte när man sett treåringarnas och fyraåringarnas glittrande ögon. Tomtemor brukar dansa med barnen och jag delar ut klappar. Och föräldrarna blir jätteglada eftersom de kan ta årets julbild.

Som tomte kan det vara lite svårt att svara på hur gammal man är (antagligen 120 år) men klart är att Tomtefar och Tomtemor bjudit in julmatgäster under de senaste 13 åren. Att öppna dörrarna till huset har också inneburit ett ordentligt tillskott till pyntsamlingen. Stammisarna kommer med tomtar och ting varje år som "ska vara i stugan". Till och med Tomtefars hatt är en present.

Artikelbild

– Det går inte att ändra på någonting. Det finns gäster som har kommit i alla år och de vill ha samma sak. Det ska vara precis som vanligt, säger Tomtemor bestämt.

Vem är det som bestämmer här i stugan då?

Artikelbild

– Det måste vara Tomtemor, säger Tomtefar.

– Nej, det måste vara Tomtefar, säger Tomtemor.

– Eller, det är nog ganska jämställt. Vi försöker ju hänga med. Och han är ju lugn bara han får sin gröt.

Tomten gillar alltså gröt?

– Ja, oh ja, han älskar det. Bara den inte är för kall. Eller mikrad.

Vad säger Tomten om att årets julklapp är en elcykel?

– Usch, det är jobbigt. Man får ta ner dem genom skorstenen i delar. Styret för sig och sadeln för sig. Och så är de ju så dyra (att tillverka, reds. anm), säger Tomtefar och kliar sig i skägget.

Redan i september börjar Kjell Sjöström odla ansiktsbehåringen för att kunna gå in i rollen som Jultomten. Efter säsongens sista julbord får han äntligen raka av det och säger sig längta redan.

Lagom till julafton är ansiktet bart igen och vid det här laget är Kjell Sjöström och Gulli Sundin i Vilhelmina för att fira en stilla jul med lax, sill och någon julöl. Det längtas inte efter något speciellt firande när man levt jul i flera veckor. Själva uppskattar de advent mest eftersom novembermörkret äntligen kan brytas med ljusstakar och lysande stjärnor.

Utanför Tomtens stuga har det börjat skymma och kaffet är urdrucket. För oss är det läge att kliva ut i verkligheten och köra tillbaka till redaktionen.

Innan vi lämnar huset och snirklar ut ur skogen måste jag passa på att fråga vad de själva önskar sig i julklapp. Otrevligt vore väl annars. Svaret är kanske lika klassiskt som väntat:

– Att det får vara lugnt runt hela vår jord och att alla får uppleva samma trygghet som vi har här hemma.