När Anna öppnar ytterdörren till radhuslägenheten i Storvreta börjar ett larm pipa i hennes ficka.
– Ni kommer precis i tid, på sekunden, säger hon glatt.
Ljudet kommer från hennes telefon. Hon använder den som ett hjälpmedel för att komma ihåg tider och vad som ska göras under dagen. För tre år sedan fick hon diagnosen Aspergers syndrom, samma diagnos som hennes äldsta son Eddie har haft i drygt tio år.
Eddie sitter med sin lillebror Max vid köksbordet. De äter hamburgare, en gemensam favoriträtt. Max har ingen diagnos. På eftermiddagarna brukar han ta med sig kompisar hem eller springa ut och leka. Eddie föredrar att vara ensam.
– Jag brukar gå hem själv från tåget för att ”aspa” av mig. Då är huvudet fullt av olika tankar som jag måste fundera färdigt på.
För att illustrera hur han känner sig tar han fram en flaska med kolsyrat vatten och skruvar upp korken. En mängd bubblor bildas och rusar mot ytan. Men efter några sekunder blir de färre och rör sig långsamt.
– Tankarna får fara fritt i huvudet ett tag. Det kan vara allt från något som har hänt i skolan till hur stjärnorna är placerade på himlen. Och så brukar jag gnussa händerna, säger Eddie och visar hur han gnider fingrarna mot varandra.
Att andra kanske tycker att det ser konstigt ut har han inte funderat på så mycket. Men det fungerar. När han kommer hem känns det bättre och han kan börja fokusera på andra saker som han vill göra.
Både Anna och Eddie har svårt att svara på svävande frågor, som till exempel ”hur står det till?” eller ”vad tycker du?”. Antingen tycks frågan vara meningslös, eller så dyker det upp massor av funderingar om vad den egentligen handlar om.
– Det blir jobbigt. Jag brukar bara säga ”bra” eller ”den är fin”, så slutar oftast konversationen där. Ibland ångrar jag mig efteråt och tänker att jag borde ha sagt någonting annat. Jag förstår ju egentligen vad jag borde svara, men det är svårt att få fram direkt, säger Eddie.
Efter maten vill Eddie sjunga. Han sätter metodiskt upp en scen: golvlampa som mikrofon, glitter att vira runt halsen och en fläkt som riktas mot ansiktet. Men innan han börjar sjunga en går han ut i köket och dricker ett glas vatten, det gör han alltid innan ett framträdande.
Allt går efter väl invanda rutiner. Men när det är dags att trycka igång musiken tar det stopp. Han tvekar. Gnuggar sina fingrar och tar sats på nytt. Det går inte.
– Tryck bara. Det kommer att gå bra, säger Anna.
Eddie böjer sig snabbt fram och klickar på datorn. Musiken kommer igång och med den försvinner all tvekan. Han dansar utan hämningar och sjunger en schlager med dov stämma. Glittret fladdrar framför fläkten och han avslutar numret med att välta mikrofonen över en strategiskt utplacerad kudde på golvet.
Anna skrattar kärleksfullt.
– Det gick ju bra. Men det låter illa.
Utlåtandet bekymrar inte Eddie det minsta.
– Mamma brukar säga att det låter dåligt, men då sjunger jag bara ännu högre. Hon säger ju bara som det är. Ibland spelar jag in mig själv, då kan jag bli besviken eftersom det inte låter som jag vill. Men jag älskar ändå att sjunga och lyssna på schlager.
De förklarar att det är så de kommunicerar med varandra, de ställer raka frågor och svarar precis vad de tänker. Då blir det nästan aldrig missförstånd eller bråk. Däremot kan de båda känna sig osäkra med andra människor, som säger en sak men egentligen tänker något helt annat.
– Ibland leker vi normalstörda. Då stökar vi omkring och säger konstiga saker som ”hur känner du, är det här konstigt?” eller ”nej, men så där kan man väl inte göra”, berättar Anna.
Eddie fyller i med en ironiskt gnällig röst:
– Va, har du inte gjort kaffe till mig, vilken katastrof. Det måste väl betyda att du inte tycker om mig.
De tittar på varandra och skrattar högt.
”Normalstörda” är ett ord som myntats i föreningen Organiserade Aspergare.
– Många tycker att det är jättejobbigt att bli kallad normalstörd. Men vi kallas ju autister. Samtidigt tycker vi att ”vanliga” människor beter sig konstigt, så då kallar vi dem normalstörda, säger Anna.
I dag kallar sig Anna och Eddie för aspergare och hjälper varandra att överkomma svårigheter i vardagen. Men så har det inte alltid varit. När Eddie var ett litet barn försökte Anna att leva som alla andra.
– Jag drack latte och gick till öppna förskolan. Men Eddie var inte intresserad av att leka med de andra barnen och jag tyckte att det var påfrestande att umgås med de andra föräldrarna.
En telefon med sifferknappar var snart den enda leksak som Eddie brydde sig om.
– Han älskade siffror. Och när han var tre år började han lägga ut pennor på golvet så att de bildade bokstäver och ord. Vid ett tillfälle ristade han in siffrorna 1,2,3 på bilen med en sten, säger Anna och suckar.
Efter en utredning på Habiliteringen för barn och vuxna i Uppsala konstaterades att Eddie hade asperger. När han började skolan fick han en assistent som stöttade honom i kommunikationen med andra elever och lärare. Skolarbetet flöt på och Eddie fick bra betyg. Men när han började sexan bytte han skola och fick en ny assistent. Det blev rörigt.
– Det är lätt att glömma bort att en person med asperger kan ha svårigheter trots att det inte syns på utsidan. Även om Eddie var tyst och lugn i skolan kunde det vara kaos på insidan, säger Anna.
Under dagen kände han sig otrygg och på kvällen var han helt slut. Situationen blev snart ohållbar och Eddie slutade gå till skolan. Istället studerade han hemma.
– Det var roligt eftersom mina betyg snabbt blev mycket bättre, säger Eddie.
I dag går han på specialskolan Kajan i Uppsala. Alla elever i hans klass har någon typ av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, såsom autism, ADHD eller Tourettes syndrom. Klassen brukar delas upp i grupper om två eller tre elever för att göra det lättare att fokusera på skolarbetet.
– Det fungerar ganska bra, men helst skulle jag vilja ha ännu tydligare information om hur undervisningen kommer att vara upplagd, säger Eddie.
Under alla turer kring Eddie började Anna ana att hon kanske själv hade asperger. Hon hade alltid upplevt att hon hade svårt för vissa situationer, men också lärt sig hur hon skulle bete sig för att inte verka konstig.
– Jag tyckte att det var skönt när jag fick diagnosen. Det förklarade varför jag haft svårt för olika typer av socialt umgänge och otydlig planering. Dessutom gav det oss rätt till visst stöd.
Under en period fick Eddies lillebror Max möjlighet att vara hos stödfamiljer för att kunna göra saker som hans mamma och bror inte riktigt klarar av. Men det blev inte långvarigt eftersom han hellre vill vara med sin egen familj.
– Vi brukar ha roligt tillsammans, men det är svårt att få med de andra ut. Jag vill leka och spela fotboll. Det får jag göra med mina kompisar istället, säger Max och springer ut till sin sparkcykel.
När vi börjar prata om framtiden kliar sig Eddie på hakan och funderar ett slag.
– Jag kanske kan bli tågvärd. Men det var något som jag kom på nu. Helst ska det vara ett jobb där det finns andra människor, men där jag själv har kontroll över det jag gör.