Tvånget förstörde hans liv

Samma förmiddag som vi träffas har Olle Åsard tvättid. Numera är det inga problem. Men tidigare var det en komplicerad procedur. Han var tvungen att lägga in tvätten i trumman, sen fick han plocka ut den igen, och så lägga in den igen. Plocka ut den igen. Men ändå blev det inte rätt. Antalet gånger skulle vara jämnt. Allt för att han skulle kunna dela det med två.
- Det viktiga var att jag gjorde rätt. Men samtidigt var det nästan omöjligt att någonsin göra rätt. Det blev alltid något litet fel och då fick jag börja om igen, säger Olle Åsard, som drabbades av OCD (tvångsyndrom) runt 35 år ålder.
Innan dess levde han ett vanligt liv. Det var de tre b:na som gällde, brudar, bollar och bärs. Exakt hur tvångsbeteendet började minns han inte, möjligtvis var han lite pedantisk och så samlade han på vissa saker. Däremot minns han väl att tvångsbeteendet accelererade fort. Och hur han blev världsmästare på att dölja det.

Då arbetade han på Posten och sorterade brev, och länge lyckades han mörka för sina kolleger. När de tog en rökpaus, passade han på att sortera breven enligt sitt tvångsbeteende. In i facket och ut igen, in i facket och ut en gång till. När kollegerna kom åter var den osorterade högen lika hög som när de gick.
- Men då hittade jag alltid på att något hade hänt. Man blir expert på undanflykter. Vi som har tvångsbeteende har sjukdomsinsikt, vi vet att det vi sysslar med är ologiskt och det gör att man känner fruktansvärd skam. Så mycket skam att många vägrar berätta ens för sin läkare. I stället söker man vård av andra anledningar. Den som tvångsmässigt tvättar sig kanske söker för eksem.
Olla Åsard berättar vant om sitt syndrom och han gör det med humor. Så här kunde mornarna se ut: Vaknar klockan 5.51, bestämmer sig för att gå upp och kissa. Lyfter täcket två gånger. Tänder och släcker två gånger, svänger benen över sängkanten två gånger. Kissar, går ut ur badrummet och går in igen. Gör samma sak, 1,2,3,4 gånger, antalet ska alltid vara delbart med 2.
- När det var mörkt ute vågade jag inte tända och släcka lamporna, då kanske grannarna skulle vakna, göra likadant och det skulle bli ett jädra morsesignalerande, säger han självironiskt.
Du kunde alltså avstå från att upprepa ditt beteende om du ville?
- Ja, fast då fick jag ångest så det kändes som om jag skulle dö.
Att läsa morgontidningen var en så komplicerad ritual att det nästan är omöjligt att fatta. Han ville läsa sportresultaten men att ta sig dit tog evigheter. Först skulle han hålla på ett visst ställe, med ett visst finger, sedan öppna och stänga tidningen. Om det fanns perforeringar på sidan måste han sätta fingret på andra perforeringen uppifrån. Och när han skulle bläddra måste han sätta pekfingret på ett visst sätt. Sen skulle han räkna 1-2,1-2,1-2 och bläddra fram och tillbaka samma antal gånger.

Ibland hände det att det knäppte till i handleden när han bläddrade, då blev det fel och han fick börja om igen och göra allting om och om igen.
- Jag ville att det skulle bli perfekt rätt. Så måste jag gå igenom vissa meningar som jag var ointresserad av, och läsa ut tecknen, punkt, komma, citationstecken och kolon, tyst i huvudet. Och så måste jag göra så här, säger han ställer sig upp, lyfter armarna över huvudet som om det är husmorsgymnastik han utför.
När det var som värst kunde ritualerna ta hela dagen. En enkel sak som att ha missat att ta upp en brödsmula kunde plåga honom i flera år. Att gå över ett övergångsställe på fel sätt, kunde få honom att gå ut på natten när gatan var bilfri för att göra det på rätt sätt.
Och ännu fler ritualer tillkom. Han kunde inte gå förbi gamla löv på gatan eller tuggummin, cigarettfimpar och sådant som människor slängt, utan måste plocka upp dem, lägga i fickan och slänga när han kom hem.
- Min gata var den mest välstädade av alla, säger han.
Hemma i lägenheten samlade han tidningar och reklamblad tills där blev knökfullt. Det fanns bara små gångar att ta sig fram på.
- Jag kunde inte släppa in någon hemma. Inte ens min gamla mamma, som var över 80 år och kom för att gratulera mig på 40-årsdagen fick komma in. Hon fick stå i trappen och lämna sin present, berättar Olle Åsard.
Men varför gjorde du allt det där?
- Det är lika mystiskt för mig som för er andra. Men det var för att dämpa ångesten, som kom om jag inte gjorde de här ritualerna.
I dag är Olle Åsard sjukpensionär och engagerad i OCD-föreningen, Ananake i Stockholm där han bor. En period var han ordförande för Uppsalaavdelningen och han har föreläst här flera gånger. Han stå-uppar om tvångssyndrom, jobbar med Radio Rebell och skriver teatermanus. Han förverkligar de drömmar han inte klarat att genomföra tidigare.

Tio år av hans liv har gått förlorat på grund av syndromet. Nu använder han det som källa att ösa ur. Fast vägen tillbaka har varit lång, onödigt lång.
Det var när hans bror kom på besök för cirka 15 år sedan och blev insläppt som brodern verkligen förstod hur illa däran Olla Åsard var. Han ringde till psykakuten. På den tiden ansågs diagnoser ge personer en negativ stämpel och Olle Åsard skickades hem med en fotostatad lista på ett massa psykoterapeuter. Men den sortens terapi hjälpte inte alls. Tre år senare träffade han en kbt-terapeut, som ansåg att han kunde bli bra. För första gången fick han förståelse.
- Då föll stenar från mina axlar. När jag till slut hittade en ledig kbt-terapi, de fanns ju knappt på den tiden, fick jag öva mig på att gå emot ångesten. Tillsammans med antidepressiv medicin blev jag långsamt bättre. Jag minns så väl en härlig sommardag när jag gick från sjukhuset. I stället för att vara absorberad av tvångstankar, kunde jag titta på grönskan och lyssna på fåglarna.
För den som har tvångssyndrom går kbt-terapin ut på att i små steg utmana sina tvångskänslor och träna sig på att närma sig det som framkallar dem. Den som reagerar på smuts får träna på att smutsa ner sig.

Den som gör ritualer får träna sig på att stå emot sina impulser att göra ritualerna. Samtal och hemläxor i form av självobservationer ingår. Men alla kan inte förvänta sig att bli helt fria från tvångsproblem. Ett viktigt resultat är att lära sig leva bättre med sitt tvång.
Numera har Olle Åsard system för att hantera sina tvångstankar. Han äter antidepressiv medicin, trots biverkningar som ständiga hungerkänslor och minskad sexuallust, och hans ångest har sjunkit. Sedan 2004 har han inte haft återfall men han vet att somligt kan trigga igång hans symtom.
Fortfarande vågar han inte sova i sin säng. Just sänggående är alltför förknippat med tvångsbeteenden. Rädslan för nattlig ångest, har förut gjort honom sömnlös alltför många nätter. Att somna i soffan framför tv:n är hans metod att lura syndromet.