Martin Engqvist lutar hakan mot en joystick, snurrar ett halvt varv med sin elrullstol och får fart framåt mot lunchrummet där vi slår och ned för att prata om dödshjälp.
– Samhället ska inte erbjuda dödshjälp. Risken finns att människor i min situation kan känna sig som en belastning för samhället och sin familj. Om en läkare då säger ”vi kan tänka oss att avsluta ditt liv”, vad skickar det för signaler?
Martin Engqvist har engagerat sig i dödshjälpsdebatten för att han själv upplevt att man kan ändra inställning till livet.
– Det fanns det stunder när jag inte ville leva, allt var kolsvart och hemskt, säger han när vi träffas på hans arbetsplats i Stockholm, kundtidningsföretaget Spoon publishing, där han är redaktör och medieutvecklare.
Martin Engqvist bor i dag i Stockholm men är född i Uppsala och växte upp i Nåntuna. Som vuxen flyttade han till Stockholm och började jobba som journalist och kom att bli biträdande nyhetschef på Aftonbladet. I slutet av 1990-talet sadlade om och blev frilansjournalist.
Ett av hans frilansuppdrag skulle förändra hans liv för all framtid.
Det var den 4 oktober år 2000, han var 32 år och skulle provköra en sportbil i Nice för en tidning. Ett kul uppdrag, tyckte han, som gillade snabba bilar.
Men på en av de många serpentinvägarna uppe bergen gick något snett. I hög hastighet tappade Martin Engqvist kontrollen över bilen och voltade ner i en djup ravin. Bilen klämdes fast upp och nedvänd under ett stort vattenrör och kvar i bilen var Martin Engqvist och ytterligare en person, som mirakulöst nog klarade sig oskadd.
Martin Engqvist har bara vaga minnen av olyckan men i efterhand har han fått veta att ambulans kom till olycksplatsen efter en halvtimme och att han sövdes ned. I Nice blev han opererad i nacken, fortfarande nedsövd och en vecka senare flögs han till Karolinska universitetssjukhuset i Solna där han vaknade upp i en sjukhussäng, med fjärde nackkotan bruten.
Tiden efter olyckan beskriver han som ett stort svart hål. Han låg i respirator och kunde inte andas och svälja på egen hand. Men bit för bit började han ta in vad som hänt. Han var totalförlamad från axlarna och nedåt.
– Det var på alla sätt vidrigt, jag kände att jag inte skulle orka igenom det här och ville bara dö, säger Martin Engqvist.
Så småningom började livet förändras, till det bättre.
– Jag trodde först inte att jag skulle kunna komma tillbaka, för jag har aldrig behövt kämpa för något. Jag såg mig inte själv som en fighter som klarar svåra prövningar.
Men när han låg på sjukhus övertygade han sig själv om att han hade ett jobb som han kanske kunde fortsätta med.
– De som senare anställde mig kände till min kompetens och sa att de behövde mig. Det blev en drivkraft till att komma tillbaka.
I dag, drygt elva år senare, är han 43 år och fortfarande gift med samma kvinna som innan olyckan och har bit för bit ändrat inställning till livet. Viljan att leva är stark.
– Jag tror inte att man vet innan hur man kommer att reagera på en viss situation. Jag undrar hur många som verkligen skulle vilja ha en dödsspruta, säger Martin Engqvist och fortsätter:
– Jag vill inte att det framställs som att jag lever ett glättigt liv. På många sätt är det för jävligt, livet är begränsat när man sitter i rullstol och bara kan röra huvudet. Jag måste ha tillsyn och hjälp dygnet runt av personliga assistenter. Men livet är absolut värt att leva, för jag har kärlek och vänskap.
Att han har ett jobb att gå till hjälper honom mycket. Han sköter sitt redaktörsjobb genom att prata med uppdragsgivare och skriver artiklar på datorn med hjälp av en ”huvudmus”. Huvudmusen ger möjlighet att styra musmarkören utan att använda händerna. Musen styrs via en reflexprick som sitter på Martin Engqvists panna.
– De flesta i min situation kan inte jobba alls. Efter min fru och min familj är det jobbet som räddat livet på mig och gett livet ett innehåll, för alla vill känna sig behövda.
Ett starkt skäl till att människor är spontant positiva till dödshjälp är bilden av svensk sjukvård, menar han.
– Vi läser varje dag om ovärdig vård och då är det lätt att dra slutsatsen om att dödshjälp vore bättre. Det är bättre att i stället satsa på god vård och god omvårdnad.
Hans största invändning mot att samhället inte ska erbjuda dödshjälp, är att det inte är en mänsklig rättighet att få hjälp att dö. Han befarar också att beslutet om dödhjälp skulle bli godtyckligt på grund av svåra gränsdragningar. För när blir livet meningslöst?
– I dag ligger det i tidsandan att livet ska gå på räls, mycket handlar om att vi lever i ett samhälle av perfektion. Det visar inte minst synen på funktionshindrade och synen på svaghet. Vi har svårt att acceptera det som avviker, säger Martin Engqvist.
Själv tycker han att han oftast blir bemött med respekt, trots sitt handikapp. Människor är hjälpsamma och de som känner honom vet att han kan leva ett rikt liv även i en svår situation.
Fakta: Tidslinje dödshjälp
I debatten om dödshjälp ställs svåra etiska frågor på sin spets. I Sverige tillåts inte aktiv dödshjälp. Men en liberalisering vad gäller rätten att dö har slagit igenom.
1973. Diskussionerna för och emot aktiv dödshjälp i Sverige kom igång när aktionsgruppen Rätten till vår död bildades och medlemmar började skriva livstestamenten där de begärde att få avstå från livsförlängande medicinska insatser.
1977 väckte författaren Berit Hedeby debatt när hon dömdes till ett års fängelse för dråp. Hon hade hjälpt sin vän, en svårt handikappad man, att ta sitt liv med en dödlig dos medicin.
1987 beslöt den internationella läkarorganisationen World Medical Association att aktiv dödshjälp, eutanasi, är oetiskt. Senare beslöts också att läkarassisterat självmord ska fördömas.
1997 klargjorde svenska regeringen att läkarnas uppgift är att rädda liv och tog avstånd från aktiv dödshjälp.
2005 tog diskussionerna fart igen när totalförlamade och respiratorberoende Joakim Alpgård, 35 som första svensk någonsin tog sitt liv på en privat dödklinik i Schweiz.
2009 En svensk läkare som ger dödshjälp kan åtalas för dråp, vilket aktualiserades i fallet med narkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. I mars 2009 häktades barnläkaren. Det är inte olagligt med läkarassisterat självmord, eftersom medhjälp till självmord inte är ett brott. Däremot förlorar läkaren med stor sannolikhet sin läkarlegitimation.
2010 I en Sifo-undersökning som Aftonbladet beställde tillfrågades 1 000 svenskar om dödshjälp. Sex av tio ansåg att det ska vara tillåtet om personen är obotligt sjuk. Två av tio ansåg att det ska vara tillåtet och knappt en av tio att det bör vara helt förbjudet.
2011 Socialstyrelsen har förtydligat sina etiska föreskrifter efter att ha tagit intryck av respiratorberoende patienter som krävt dödshjälp. Sedan augusti 2011 betonas att all vård förutsätter samtycke från patienten med undantag av tvångsvård. En beslutskompetent person som har god information om konsekvenserna av olika behandlingsalternativ har rätt att vägra livsuppehållande behandling. Han eller hon har även rätt att kräva att pågående behandling avslutas. Detta gäller inte enbart i livets slutskede.